Göteborgsposten – 31 oktober 1862, sida 1

vinnan med matt, smäktande röst, under det ett slyktigt löje smög sig öfver hennes purpurröda läppar. — 0! monsieur de Bourbon, återtog Montehenu, om du någonsin råkar i mina händer, så skall du dyrt få betala all den ängslan och pina som jag alltsedan i morse utstätt. Redan i qväll beväpnar jag allt mitt folk och genomströfvar höjder och slätter, och om lyckan är mig så bevågen att jag kan göra konnetabeln och hans fördömde Pomperant till fängar, så öfverlemnar jag dem bundna till händer och fötter åt konungen. — Din vrede är verkligen löjlig, min vän, afbröt Diana: Du dundrar emot mr de Bourbon, ehuru mig synes som om det vore konungen du fruktade, du, hans trogne tjenare. Montehenu stannade och fattade hennes hand samt mumlade med nästan sorgsen röst: — Måste jag då säga dig allt, min älskade? Ja, ty du har fattat min förfäran och bäfvan. Nå väll Jag fruktar konungens besök, och likväl måste jag emottaga honom med småleendet på mina läppar. Jag är svartsjuk på konungen, och måste dock bedja dig vara älskvärd emot honom. Konungen skall bedja mig föra dig till hofvet och jag måste samtycka dertill, som om mig vederfarits en stor heder. Men om du älskar mig, Diana, så skall du vägra, eller uppfinna något skäl att fördröja uppfyllelsen af mitt löfte. Jag bär döden i min själ då jag betänker att min här i dalen så väl dolda lycka skall förgås i samma stund konungen sätter foten öfver tröskeln till mitt slott. (Forts.)