Göteborgsposten – 31 oktober 1862, sida 1

— Jag är långt ifrån att dela er tanka, min fru, sade grefven otåligt; jag anser det vara en för stor ära för mig. — Åh, jag förstår, min vän! Du fruktar att icke kunna i ditt gamla slott bereda en så förnäm gäst ett nog värdigt emottagande. Det är en ädel och storsinnad furste, men på samma gång han sjelf älskar att gifva, vill han äfven att hans ädlingar skola likna honom. Du väntade dig icke denna så oförmodade visit, och du är ledsen då du tänker på de blommor, vaser, venetianska speglar, facklor med mera, som behöfvas för att skyla nakenheten i dina stora öde salar. — Det är just icke det som oroar mig, Diana, sade Montchenu uppstigande. Jag skall nog göra mitt bästa för att mina goda vänner vid hofvet icke skola begabbande vända mig ryggen; kunde jag blott lika lätt förekomma en hotande allvarsam fara ... — En fara, Aurelien? frågade grefvinnan förvånad; och den är ...? — Läs sista punkten i detta bref, och dessutom rör det dig sjelf, Diana. Och han lemnade Diana brefvet, som hon hastigt genomögnade. Det slutade med dessa ord: Jag skattar mig lycklig att ändtligen få lära känna den vackra grefvinnan de Montchenu, hvilken oaktadt våra enträgna böner, ännu icke blifvit presenterad på hofvet. Jag säger vacker, min kära slottsfogde, icke tillfölje af edra egna ord, utan efter några af våra ädlingars, som hafva kännt m:lle Diana de Aiguemont. Ni har ofta försäkrat att hennes helsa var klen; vi skola försöka att lugna er och förjaga edra inbillade farhågor.