Göteborgsposten – 30 oktober 1862, sida 2

så, glödande af längtan och passion, det var att älska henne. Det var den triumferande och oemotståndliga skönheten, inför hvilken mannens knän ofrivilligt böja sig, mot hvilken han blindt utsträcker sina armar. Dörren öppnades och Diana befann sig ansigte mot ansigte med sin man. Ofrivilligt tog bon ett steg tillbaka, och oaktadt sitt välde öfver sig sjulf kunde hon ej hejda ett lätt skri. Men grefve Aurelien var ett rof för så djupa tankar att han icke märkte Dianas rörelse. Han kastade sig i en fåtölj och aftorkade sin i svett badande panna. — Du väntade mig icke så snart igen, sade han slutligen. — Du skulle ju icke återkomma förrän i morgon, min vän, svarade hon ömt. Jag hoppas att ej någon ledsam händelse vållat ändringen i ditt beslut? — Lugna dig, Diana, skyndade han sig att svara, gnidande emellan händerna ett papper som bar det kungliga sigillet; det är blott detta budskap som återför mig. Sedan igår tilldraga sig besynnerliga saker i landet. — Förklara dig, min vän. — Det jag förutsett har händt, Diana, återtog Montchenu med ett belåtet leende. Ahl man lurar icke mig så lätt som den beskedlige monsieur Perot de Warty, och om konungen anförtrott mig det uppdrag som Warty fick, så skulle han icke haft skäl att förbanna sin dumma lättrogenhet. — Hvem vet icke att du är en af de mest skarpsinniga män vid hofvet? sade den unga qvinnan smickrande. Aure