Göteborgsposten – 30 oktober 1862, sida 2

Han bar 8 en hatt med violetta plymer, en jacka och man: tel af blått sammet med silfvergaloner, och i buffelläders. gehäng hängde en värja med handtag af poleradt stål. Hunnen till bakporten steg han af hästen, kastade töm. marne i händerna på en betjent och skred hastigt öfver der första gården, samt kom sålunda ända till borggården de tjenarne så muntert förlustade sig; men knappt bade ljudet a hans sporrars klingande emot borggärdens stenläggning läti höra sig, innan pager, våpnare och svenner flydde undan i sto oordning likasom en skock skrämda får, medförande bägarnt och vinkrusen, hvilka lyckligtvis voro tömda. Denne olåglige glädjestörare var verkligen ingen annar än mr de Montchenu, hvilken man långt ifrån väntade så ti. digt tillbaka. När han såg denna hastiga reträtt smålog han spefull och kastade sneda blickar omkring sig, men fortsatte sir väg, utan att yttra ett enda ord, och uppsteg vigare än mar skulle trott hans mage tillåta bonom uppför afsatserna i der huggna hvita marmortrappan, som prydde fagaden, samt in. trädde i det inre af slottet. När Diana hörde fotstegen i den långa gången som förde till hennes budoar skyndade hon till dörren och upplyftads dess draperi med darrande hand samt lyssnade. Ett småleende for öfver hennes läppar. — Ändtligen kommer Didier! mumlade hon, misstagande sig på gången, emedan mr de Montchenu kom med lätta steg och af glädje strålande ögon. Hennes ansigte sken af lycka. Hon skulle hafva vari en värdig gudinnebild för en Praxiteles mejsel. Att se henne