Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 2

— och det var i Skaparens namn, som dessa ursinniga förstörde hans skapade verk, återtog Clotilde exalteradt, med en lätt fargskiftning på sitt bleka ansigte; det var i en religions namn, som befaller kärlek till Gud och nästan! O nådige Gud! Hvi släckte du ej de eldslågor som dessa bödlar antändt? — Mademoiselle, sade junkern, vördnadsfullt bugande sig för henne, haf godheten tilläta oss ledsaga er till det slottet, som der på kullen i söder höjer sina torn emot bimlen. Under messire de Montchenus, min onkel och förmyndare, bortovaro kan jag erbjuda er gästfrihet. Kom! Den unga flickan fäste en orolig och genomträngande blick på Didiers ögon, men hon såg dem lysa af en så stor uppriktighet och trohet, att hon utan tvekan räckte jägaren handen, tilläggande: — Jag antager ert tillbud, min herre, och är färdig att följa er. De togo då vägen till slottet, åtföljda af dvergarne och bönderna som ledde hästen och hundarne. IC sik II. be1bnörö fs nag SlottssrunSlottet Montehenu höjde eig på en hög kulle som dominerade hela slätten. Det var en vidlyftig och massiv byggnad, en sammangyttring af flera seklers byggnadsstilar, men genom tideas bärjning och förddelser temligen förfallen.