Göteborgsposten – 25 oktober 1862, sida 1

Göteborg d 25 Oktober 1869. Mile EneqvistBiondini. Gårdagens föreställning å teatern var en verklig hogtid för vår musikälskande allmänhet, genom mlle Eneqvists uppträdande (vi kalla henne helst så, för att derigenom viudicera Sveriges uteslutande rätt tll henne). Hennes framgång var fullständig, och äfven berättigad, enär hon är en fullkomligt och fint utbildad sånger-ka med en sällsynt vacker röst, hvars re-urser hon äfven vet att väl begagna. Vi hinna för tillfället ej ingå uti någon mera detaljerad redogörelse för mll Eneqvists föredrag; vi referera blott den stormande framgång hon rönte, en framgång som vi hoppas -kall förmå henne att låta vår allmänhet ännu ett par gånger röna en dylik musikalisk njutning. Tillsvidare få vi nöja oss med löttet att äfven i morgon få höra några sångnummer utaf henne. lir Suckows uppträdande å Nya Teatern i thorsdags afton med Hardangerviolinen var en egendomlig företeelse. hrilici ex prolesso kunde ha ålskilligt att anmärka mot mstrumentet, men den åhörande allmänheten var mottagligare för det nya intrycket och skänkte isynnerhet åt utförandet af de nationala styckena sitt lifliga bifall. Särdeles stark är hr Suckow i ätergifvandet af denna nordiska själssång, detta fogelqvitter och dessa flageolettoner, som Ole Bull först skaffade ett visserligen bestridt men dock at allmänheten godkänt burskap inom musikens verld. Hr Suckows vid tillfället föredragna egna komposition Tomtelek i skymningen är en musikalisk santasmagori, visserligen saknande den klassiska musikens lugna och jemna bållning, men egande så mycket mera originalitet i såväl komposition som utförande; och deraf kan i våra dagar mången kompositör och exekutor ej alltid berömma sig. Deremot tyckas Hardangerfelan och Carneval de Venice jemte halsbrytande variationer derå svårligen med hvarandra sammanvigas. Felan liknar i detta stycke den enkla landtflickan, som man med våld vill inklämma i den konstlade salongsdamens onaturliga snörlif och krinolin. Denna åcarneval är dessutom så utspelad och eger så föga sann musik, att vi hoppas den snart skall upphöra att längre