Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 2

Kejsaren svarade på detta bref, och bad ninistern afvakta hans återkomst från Biarritz, varefter han ville samiala med bonom. Nåson tid derefter gaf Napoleon III sin tillåelse till offentliggörandet af de bekanta aktstyckena, hvilka gjort så mycket uppseende ifverallt i Europa och unde för handen vaande förhållanden kunde kommenteras våsom visande en för Italien gynsam förändring i len kejserliga politiken, och verkligen äfven ått denna utläggning. i Då hofvet återkommit från Biarritz till Paris, emottog kejsaren ytterst vänligt hr Thouvenel, fastän han rentut förklarade honom, liksom äfven italienska gesandten Nigra, hvilken blef emottagen i S:t Cloud, att ingenting ännu låter sig göra. Frankrike måste alvakta sin stund och upprätthålla status quo, tills det kan handla i hela Europas ögon med en denna makt värdig irihet. Åfven franske gesandten i Rom Lavalette sattes i kännedom om kejsarens beslut, men ministerrådet hade sedan kejsarens återkomst till Paris ingen enda gång sysselsatt sig med den italienska frågan. I början af förra veckan kallade kejsaren hr Thouvenel till sig, för att underrätta honom, det han var hugad antaga dennes tör en månad sedan begärda afsked. Hr Thouvenel begaf sig genast till Paris, församlade hos esg sina kolleger och meddelade dem kejsarens ord. Efter en temligen lång öfverläggning sände herrar Fould, Persigny, Rouher, Baroche och Morny sina afskedsansökningar till S:t Cloud. Kejsaren lät kalla br Fould till sig och samtalade en längre stund med honom. Han redogjorde för finansministern om, huru han nu omöjligen kunde följa en annan politik i Rom, och sade att han måste iakttaga det lämpliga ögonblicket, för att få slut på svårigheterna i Rom. Thouvenels utträde och Drouyn de Lhuyss inträde skulle ej ha betydelpen af ett omslag i politiken: Allt skall förbli vid det gamla, och han uppmanade derföre Fould att taga tillbaka sin ansökan. De skäl, Kejsaren framlade för sitt handlingssätt, förfelade ej sin verkan. Finansministern skyndade till Paris, sammankallade dem af hans kolleger, som liksom han begärt afsked, samt meddelade dem sitt samtal med kejsaren. Herrarne följde finansministerns exempel och togo äfvenledes tillbaka sina ansökningar. Sålunda upplöste sig krisen i blott hr Thouvenels utträde, och man kan betrakta den franska ministeren i sin nuvarande gestalt såsom slutligen konstituerad, hvilket åtminstone på pariserbörsen gjort ett godt intryck. Hr Thouvenel känner sig nu dubbelt sårad, emedan han ser sig öfvergifven af sina kolleger, hvilka hittills gjort gemensam sak med honom. Det är troligen för att utplåna detta obebagliga intryck, som kejsaren tillskrifvit Thouvenel ett vänskapligt handbref, hvari han tackar honom för gjorda tjenster och vidare säger, att Thouvenel fått en efterföljare i intresset af samma försonliga politik, som han på ett så lojalt sätt har tjenat, samt att kejsarens aktning och förtroende sör honom är oforändrad. Hr Lavalette erhöll å sin sida kunskap om, att han hädanefter ej gerna kunde qvarblifva i Rom, hvarföre han skyndade att inssända sin afskedsansökan. Densammas antagande var den nye: ministerns första embetshandling. Franske gesandten i Turin, hr Benedetti, har ätven söljt exemplet, och begärt sitt afsked, hvilket jemväl beviljats, och skall han efterträdas på sin post af en grefve de Sartiges. Detta är hvad som tilldragit sig under ministerkrisen. De klerikala hafva tilisvidare dragit fördel deraf, det kan ej föfnekas, men äfven de kunna möjligen finna att de ha misstagit sig. I alla händelser kunna Thouvenel, Lavalette och Benedetti trösta sig, de hafva handlat som hederliga män och ega medvetandet af att ha gjort sin pligt. Det är sannolikt att Thouvenel ej skall förblifva i overksamhet så länge som Drouyn då Lheuys, hvilken måste vänta många år, innan han återinträdde i arbetet. Hvad Italien angår, tillägger bladet, vore det önskligt, att dess regering, varnad af de sista händernas stränga lärdomar, slutligen intager den sjelfständiga hållning, som anstår . . -— 1 31