Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 2

sig i hans orörliga och stumma ansigtsmask. Om han händelsevis någongång log, skedde det förstulet och omärkligt Ehuru han var mycket ung, utvecklade han dock en viss narraktig värdighet. Hvad angår hans klädsel, så var den icke bättre lottad än systerns; ban bar ofvanpå sin lärftsrock ett eländigt hästtäcke istället för mantel, och under denna ylletrasa, hvari han från hufvud till fötter var insvept, darrade han som om han haft frossan, under def dverginnan mumlade ett oremus med sin skramlande röst. — om jag har syndat min Gud, slutade hon, så ha jag under dessa två dagar ångrat och bedit. — Och isynnerhet fastat! tillade dvergen med er djup suck. — Ack, ja! mumlade systern, smältande i tårar. — Nå, min goda Chevrette, en smula mod! återtog han. Vi äro ännu engång räddade, — Räddade! utropade hon med feberaktig öfverspänning som kom hennes följeslagare att studsa ett steg tillbaka Räddade, emedan vi under två dagar kunnat föda oss met några rötter och släcka vår törst med vatten som stannat bergskrefvorna, räddade emedan vi sofvit i ett ihåligt träd utan att blifva uppslukade af vargar, och emedan vi, samm: ögonblick vi sågo dessa förbannade jägare komma, kunde dölja oss i de öfver detta svalg hängande busksnår! Ack jag darrar ännu i hvar led när jag tänker på den der sand. hålan som ramlade under våra fötter, och på de torra grenar ne som brusto under våra händer. Räddade! Ah, du äl skämtsam, hr Moucheron, men om jag dör af hunger, törs och trötthet i denna ödemark, så skall du hafva min död på