Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 2

guloch hvitrandiga lärftsarmarne som zigenerskor då för iden vanligen begagnade. Likväl egde hela hennes lilla person ett viss utseende af anspråksfullt koketteri som bevisade huru föga hon var medveten af sin vanskaplighet. Hon skrattade ofta för att visa sina hvita tänder, oftast utan att veta hvarför bon skrattade. Ingenting kunde förliknas vid rörligheten i hennes ansigtsmuskler, om icke möjligen hennes sinnes ombytlighet, hvilken var icke mindre förvånansvärd. Utan någon förmedling öfvergick hon tvärt från den djupaste bedröfvelse tlll den uppsluppnaste gladje och munterhet; hon kunde skratta innan tärarne ännu torkat på hennes kinder och gret med löjet Ännu på lapparne. Man kunde likna henne vid dessa häftiga apriloväder, då regnet och solskenet ögonblickligen omvexla och aflosa hvarandra. Hennes kamrat var begafvad med en ännu intressantare fulhet. Hans ansigte var mindre svullet och längre, och dess blekhet förhojde intrycket af den blåa ringen kring hans ögon samt gaf honom ett sjukligt och melankoliskt utseende. Ilans tjocka och sadelbrutna näsa, hans stora öron med deras tunga och obeqväma hängen, hans långa smärta och nästan köttlösa hånder, hans magra kropp och ben så tunna som en varjklinga, ådrogo honom en allvarligare uppmärksambet. blandad med medomkan. Dvergens krusiga och ulliga hår var på flera ställen afklippt. Det bildade halfmanar vid sidorna, helmane på hjessan och ett hjerta ofvanför pannan. Af en besynnerlig motsats var han lika lugn, betänksam och återhålisam från minspel som systern var liflig, bullersam och tillgänglig för intryck. Ingon känsla återspeglade