Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 2

ditt samvete, och jag tror icke att det skall dröja lange, ty jag känner att krafterna börja svika mig. — Är du hungrig, stackars Chevrette? sade med rörd röst den sällsamma person som vi hört benämnas Moucheron. Och samtidigt nedrullade i tysthet tvenne tårar utför hans ihåliga kinder. — Hungrig och törstig min bror! upprepade dvergimnan bittert. — Ack! man har obarmhertigt drifvit oss bort från de hus, vid hvars dörrar vi bedt om gästfrihet, min syster. Och då jag tiggde om en bit svart bröd, hotade de omenskliga barbarerne att träda upp mig på en hötjufva, samt kallade mig en trollqvinnas son. — Huru olyckligt att du skall vara så ful och så mager! Men de brutala bönderna sätta endast värde på grofbuggare om de än vore så dumma som deras oxar, och de hafva icke det minsta vett eller seder. Vid hofvet i Moulins veta åtminstone herrarne att uppskatta våra talanger, och den stora konnetabeln sjelf har mera än en gång applåderat min dans. Ja, vi förströ dem med vårt gyckel, afbröt Moucheron sorgset; Mr de Bourbong hofmän värdigas smäle åt våra kaprioler och vårt struntprat. (Forts.)