Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 1

En själ på vandring). Af miss Muloch. Åter sjönk han, och åter kom han upp igen — med ett fast beslut att göra en väldig kraftansträngning för att höja sig hän öfver detta mörkrets hem. Men den var öfverflödig. Med den bevingade tankens lätthet kände han sig frigöras från vattnet och sväfvande föras bort högt öfver detsamma. Nu insåg han att den mystiska förändringen verkligen försiggått, och att han icke längre var en menniska utan blott själ. Och dernere, der såg han det ting som varit Tristan, och som böljorna nu vaggade fram och åter. Själen ryste när den såg den döda skepnaden — nu kände den betydelsen af ett sjelfmord! Den hade ju sjelf tillintetgjort sin jordiska boning, eller ämnat tillintetgora den — den var en mördare! Huru hade den kunnat djerfvas att göra den hand styf, som kunde hafva bjelpt så mång n broder, som kunde hafva besvarat så mången kärleksfull tryckning? Huru ) Forts. fr, N:o 242.