Göteborgsposten – 18 oktober 1862, sida 1

feren, och sjelfva solens strålar uppfångades oel utestängdes af de höga, dystra byggningarne Tristan hade emellertid, på det hela taget, tan ken fästad hvarken på solen eller naturen. Hans ögon voro likasom förblindade, hans hjerta var betryckt och tungt. Floden var målet för hans vandring. Han nådde den; solstrålarne speglade sig i och återbrötos af dess vågor samt mötte hans sorgsna blickar. IIan hade haft i sinnet att ögonblickligen störta sig deri, ungefär som en mygga surrar mot, ljuset, men nu vågade han icke; det förekom honom som om en hvar af de förbigående tillropade honom: Hvart skall du taga vägen? — Svaret på denna fråga tillhör evigheten och ej tiden. Tristan kände sig till mods som om hvarje blick som riktades på honom inneburit denna stumma fråga, hvilken han ej kunde undgå, hvart han än vände sig hän. Han tyckte att alla, till och med de förbigående små barnen, i hans förvridna ansigte låste hans moraliska feghet och de afsigter hvarmed han umgicks. För att undslippa dessa blickar, som foreföllo honom så egendomligt genomträngande, gjorde han en lång omväg och hann åter till bron just straxt efter det solen gått ned. Han tvingade sig att med tillkonstladt lugn stödja sig emot broskranket, under det han med ögonen följde några småpoj