Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 3

glömma. Lidelsen qväfde hos honom den hyfsade menniskans mildare känslor. Ehuru vi äro kristna, likna vi georgier något en viss muhamedansk pascha, som i Paris var älskvärd och mild som ett lam, men i Trapezunt en riktig hyena. Landets sjelfva luft återgifver oss den karakter som vi tyckes hafva förlorat. Jag svär att den berättelse ni nu hört icke är någon dikt; i Tiflis kommer man ännu ofta ihåg den; man talar derom sent och bittida, möjligen med några förskönande tillägg. Jag har den emellertid ur furst Dimitris egen mun. — Hvad har det blifvit af Grigory? — Hans gamle herre belönade hans tillgifvenhet. Grigory har öfvergifvit spaden och hackan. Se, den der frodige och fryntlige mannen som golar sig framför sin dörr, det är just Grigory. Den der vackra butiken med frukterna och blommorna har han fått af sin förre husbonde. Datho odlar i frid sitt lilla fält. Vamiran, som ännu i själ och hjerta är armenier, spekulerar och blifver rikare med hvarje dag. — Och farst Domenti? — Han reser. Slut.