Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 2

— När solen sjunker ned bakom bergen, ty ansträngningen har gjort mig hungrig, och hästen behöfver ju hvila ut? — Sannt. Håll dina ögon och öron öppna, Grigory, ty deraf beror mera än mitt lif. Grigory gick in i saklin. — Hon glömmer mig snart! sade Dimitri för sig sjelf. Det skulle jag dock kunna förlåta henne, men ve henne om hon älskar denne Vamiran ! Då kommer blod att flyta! Några dagar härefter uppslog ett zigenar band, dessa Asiens nomader, som irra ända från Indien till Krim, sina båda tält nära saklin. I det ena upptände männen och barnen, som voro magra och trasiga, en eld af torra grenar och uppställde på en trefot af trä den lergryta hvari risen skulle kokas, den enda födan för dessa landstrykare som vanligen lefva af röfveri. Bland dem befann sig en tartar från Tiflis, som tillfölje af sin böjelse för det kringstrykande lifvet sällat sig till bandet. Det andra tältet som af sol och regn blifvit betydligt urblekt, beboddes af qvinnor som äfven voro trasiga och nästan balfnakna, utom en enda, en storväxt, ännu ung och vacker qvinna, löjligt utstyrd, betäckt med ringar, falska ädelstenar och amuletter. Hon höll sig i midten af tältet och tycktes vara stammens drottning.