Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 2

Bonden kände sig stundom något orolig. Hvarföre hade den höge herrn fått det infallet att lefva ett så uselt lif på sin egen egendom? Huru kom det sig sedan, att han ville passera för död? Han tröttnade dock slutligen att fundera på en gåta, hvartill han ej kunde finna ordet; men huru som helst, hade han, den fattige lifegne, derigenom vunnit frihet och egendom. Stundom förmörkade en sky furstens panna, och han kunde då tillbringa långa stunder med sammanbitna tänder, tyst och dyster, i skuggan af saklin. Två veckor voro redan förflutna sedan Grigory ledsagade honom dit, då han slutligen anlände, betäckt af svett och dam. Han nickade ett vårdslöst goddag åt sin bor och tog af sig mössan för fursten. — Sätt på dig kondin, Grigory, sade denne, och görj dig icke så mycket besvär. Hur är det ? — Sistlidne fredag kom furstinnan icke till er graf, nådige herre; hon skickade i sitt ställe gamla Sopbio, eder amma, som såg mycket nedslagen ut och medförde en krans. O! hvad hon gret, den stackars qvinnan! — Stackars Sophio! mumlade Dimitri, är det allt, Grigory ? — Allt ... Nej, jag har medfört saltad fisk, krut och bly. — När vänder du tillbaka?