Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 2

ett tjog Lesghier, fruktar man hvarken harar el ler råbockar. Han gjorde sig nu hemmastadd i den nedrökta kojan, åt sin frukost med god smak, tog sig en kort siesta, och kastade derefter bössan på axeln samt gick ut. Datho följde honom för att visa hvar villebrådet brukade hålla sig. Sedan de blifvit ensamma höll sig bonden, som ännu icke blifvit riktigt van att förtroligt umgås med sin herre, vördnadsfullt bakom samt iakttog tystnad. — Denna vägen, furste, sade han, pekande på en hålväg. — Datho, jag förbjuder dig att kalla mig furste, till och med när vi åro långt från hvarje lefvande varelse. Jag vill att du kallar mig Naskida, emedan någon händelsevis skulle kunna ligga bakom ett träd eller buske och böra dig. Fursten hoppades, att förmedelst sin skicklighet såsom jägare, kunna rikta sin värds alltför tarfliga och magra bord. Dessutom hade Grigory fått befallning att vid sin nästa ankomst vill saklin medföra saltad fisk. Österlänningarne hafva i allmänhet lätt att lämpa sig efter omständigheterna, och sålunda egnade han, som var rik och van vid lyxen, till och med den utsöktaste, sig med ens åt en bondes usla lif; ja han gick så långt att han spelade lotteri med Datho och hans hustru, som blef betagen i den vackre mingreliern.