Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 1

— ÖÖÖ ——— — a alla darrade för honom, och prinsen af Wale utropade med hög röst, när Blondiu åte stod på fast mark: Gud vare lot att det ä slut. Dessa Niagaraförevisningar äro Blondins glanspunkter. Lindansaren står jemte konstbe ridaren på konstens lägsta trappsteg, om mar ens med afseende på dem kan tala om något konst. En oundviklig enformighet vidläde deras prestationer. Det blifver alltid det samma, och alla de små omvexlingar som de förmå åstadkomma, förändra icke grundkarak teren 1 deras framställningar. Om han kör et barn eller ett ungt lejon i kärran, om han bår er fotografiapparat eller en menniska på ryggen om han dansar på styltor eller i korgar — hvad man hos honom beundrar är allud hans fullkomliga säkerhet aw hålla sig qvar på den svängande linan. Vi skola dertöre icke vi dare uppehålla oss vid hans senare uppträdanden. Så länge Blondin var i Nordamerika, uppsökte han alltid de farligaste ställen. Han hade ullräckligt lärt känna nationalkarakte ren för att veta att ju större sannolikheten vore att han skulle bryta nacken af sig, desto flera åskådare skulle ban få. De ull ett medborgarekrig uppflammande stridigheterna föranledde honom att lemna Unionen. I april 1861 for han, åtfoljd at författaren Coleman, med Bremerångaren Newyork ull Europa och hade knappast bunnit till London, innan han med direktörerna för kristallpalatset i Syden ham afslutade om tolf föreställningar, for hvilka han fick 1,200 pund sterl. I kristallpalatset var det som han i en kärra på linan drog sin femåriga dotter Adele. Publiken blet deraf så uppskakad att ett polisförbud utkom mot att taga barn med på den luftiga färden. I zoologiska trädgården i Liverpool tog han istället för barnet ett ungt lejon. Den enda verkliga omvexling, som han i sina föreställningar presterade, var hans uppträdande såsom apa. Han måste hafva klättrat och sprungt med stor skicklighet, för att i hvarje afseende hafva uppfyllt ätven den mimiska delen af sin roll. Ögonblickligen efter sin resa genom Englands provinser ar han åter verksam för kristallpalatset, och skall under utställningen gifva femtio föreställningar. Sedan se vi honom på Kontinenten. Blondin har väckt mera uppseende och skördat mera bifall än någon verklig konstnär 1 vår tid. Vi vilja icke beklaga detta vidare, ty vi anse det naturligt och menskligt att en man, som mellan himmel och jord på en lina, hvilken i en sådan höjd ej synes tjockare än en silkestråd, rör sig likasom på jorden, väcker häpnad. Vi beundra hos honom det högsta mod och den högsta skicklighet, alltså tvenne egenskaper, som böja menniskan öfver de lägre djuren. Vi kunna derfore icke anse lindansarekonsten rå, om vi äfven veta att den saknar just det, som skulle göra den till en sann konst.