Göteborgsposten – 11 oktober 1862, sida 1

——— —— —— ät fj Bruhn föreslagna länsfilialerna vara öfverflödiga: på landsbygden hade man lika god kännedom om ändadamålet, som i städerna, Litteratören Ekgren. Afståndena äro visserligen på landet ett stort hinder; men det önskvärda understodet från statsmakterna skulle dock i betydlig mån bidraga till sakens framåtgående. För öfrigt bör å landsbygden samma medel törsökas som i städerna, neml. att fosterländska män sätta sig i spetsen för rörelsen, verkande allt efter de lämpligaste förhållandena på hvarje ort. Tiden är visserligen dyrbar på laudsbygden, men söndagsexercis är dock tillräcklig. Äfven i städerna har det här och der endast varit söndagen som kunnat disponeras för olningarne och kärerna hafva dock med stora steg gått framåt i tärdighet. Skulle å landet öfningarne till att börja med endast inskränkas till skjntofningar, så vore dock redan mycket vunnet med dessa. Sammandragning till bataljonsexercis på landsbygden är en så aflägsen tanke, att man aunu ej vägar fästa någon förhoppning vid densamma. For sakens framgång torde armeen bäst kunna verka, armten som är sprungen ur sjeltva tolket. Kapten Nordenfelt ansåg mötet böra uttala åsigten, att ett kraftigt materiest understod är behofligt för skarhskytterörelsens utbredande å landsbygden. Förordnande de af hr Bruhn föreslagna filialerna samt att exercis måtte införas i alla skolor, liksom ock att en gemensam och lika uniform för hela riket, atminstone hvad rock och byxor vidkommer, mätte bestämmas. Yrkade att en komite måtte nedsättas, för att föreslå hurudan denna allmänna uniform borde vara beskaffad. Mag. Sohlman instämde hufvudsakligen med mag. Meijerberg. Ausäg dock, att man ej borde ofverlata sig åt illusionen, att man genom skarpskyttekårer skulle kunna komma till allmän folkbeväpning. Dertill fordrades andra krafter. Skarpskyttekårerna äro endast en stimulus, en blifvande kärna till denna folkbeväpning. Skarpskyttekårerna afse förnämligast att skasta reserybefal. För att komma till en landtstorm fordras åtgärder från lagstiftningens sida, för hvilka skarpskyttekårerna endast genom sin existens kunna något verka. Läroverken böra blitva en sorts militärinstitutioner. Att vidsträcktare sprida saken på landsbygden är dock troligtvis omöjligt så länge intet blir ordnadt eller obligavoriskt från svatens sida, För sakens framgång vore visserligen godt att man började med presternas omvändelse, men sådant vore ett otacksamt arbete. Den allmänna tidsanda, mot hvilken man i längden ej kan spjerna, måste ätven besegra dem. Deremot väntade tal. mycket at den nya kommunalförfattningen, genom hvars friare sormer ett annat lit torde kunna inblåsas i nationalbeväpningen. Instämde till en del med mag. Hedlund deruti, att å landsbygden de krigiska ofningarne göras till folknöjen; men önskade att detta ej måtte gå för långt, ej urarta till bruket hos de tyska turnarne, hvilket äfven spridt sig till Norge, de der komma tillsammans endast några timmar, butvudsakligast för att äta ooh dricka. Vi äro att gratulera som i detta afseende mera följt Englands exenipel, mera hållit oss till allvar än ulllek. Den bästa propagandan vore fortfarande utveckling af en god anda, hvilken manar till respekt och esterfohd. Löjtn. Lindhe anholl avt tå gitva de närvarande en id om de svårigheter, hvilka uppstå vid bildandet at frivilliga skarpskytiekarer a landet. Han hade sjelf varit med om bildandet af Norra Dals skarpskyttekår, hvilken förnärvarande utgjordes af 380 wan, hvilka dock voro så spridda, att öfver sju mils väg funnes mellan de yttersta korporalskapen. När tanken upprann att här bilda en skarpskyttekår, hade först vid en beväringsmönstring med Vedbo härad ett möte blifvit utlyst. Få personer kände dock betydelsen at hvad som åsyftades. Saken vann ej några sympatier. Man beslöt ingå till Tössbo härad och Åmåls stad med inbjudan att de måtte fö ena sig för bildande af en frivillig kår. Forhoppningarne voro dock fortfarande klena, Då beslöt man sig för att resa från gård till gård och tala vid man för man. Man fann dervid, att qvinnorna voro de som mest lade sig emot rörelsen. Den tron var allmänt utbredd, att de personer, hvilka på detta sätt sökte verka för den goda saken, voro vårfvare, hvilka skulle af regeringen erhålla 50 rdr för hvarje skarpskytt som värfvades, och att de senare skulle blifva ordentliga soldater, m. fl. dylika galenskaper. Man tröttnade dock ej, det restes oupphörligt och slutliligen hade man på de skilda orterna fått små flockar, hvilka började gymnasticeras af soldater och korporaler, af hvilka förnärvarande 14 st. tjenstgjorde såsom instruktörer. Söndagarne måste användas till dessa vapenomingar. Presterna sägo ej godt härpå. En sade: A ni galna! Hvarje skarpskytt har tagit värfning hos satan! Man svarade med, att de åtminstone ej mottagit några värfningspenningar. Sedermera, sedan rörelsen gått framåt, hafva dock presterna ej allenast varit ganska rikliga med penuingebidrag, utan äro pu ytterst belåtna med hela saken, hvilken alldeles borttagit spelstugorna och de flesta lekstugorna, i det allmogen blifvit dragen till de militäriska nöjena. En allmän belåtenhet röjer sig med öfningarne och för dessa skys hvarken väglängd, väderlek eller uppoffring af tid. Under snöyra och halfalns djup snö hade öfningar hållits under påsk och mången hade i sådant väder marscherat I mil till och lika lång väglängd från öfningarne. Under sommaren hade hela kåren från sitt vidsträckta område varit sammandragen till 2:ne dagars gemensam öfning. Näst svårigheten att väcka hågen för saken, motarbetades rörelsen dock af bristen på gevär. Sedan kåren ordnat sina stadgar enl. kgl. kungörelsen hade dock 300 st. gevår erhållits till låns, och man hoppas att den 330 man starka kåren snart skall vara uppbringad till en styrka af 500 man. När sådant kan uträttas på en mycket fattig ort, der hvarje bonde lefver af hafrebröd och hafregröt, bör man ej misströsta om att ej på andra ställen äfven kunna uträtta något dylikt. (Med lifliga handklappningar och hurrarop mottogo mötets medlemmar denna så hoppgifvande och angenäma berättelse). Mag. Meijerberg uttryckte sin glädje öfver det lysande resultat, till hvilket man genom oförtrutet nit kommit i hr Lindhes hembygd. Ansåg dock att saken ej på andra ställen går utan sådana missionårer. De kunna spränga hälleberg. Det är ej endast presterna som motarbeta saken, utan äfven ståndspersonerua och de större egendomsbesittarne, hvilka frukta, att skarpskyttesaken skall borttaga alltför mycket af den dyrbara arbetstiden å landsbygden. Äfven de måste omvändas och intresseras för saken. Det nödvändigaste är att alla skolors lärjungar få undervisning i vapnens bruk. Kgl. sekreteren Gethe bad, att till löjtn. Lindhes berättelsa am hvad man aonam aAnaraej Aoanh Urac-r