Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 2

Friherre Stjernstedt besteg derpå talarestolen och öppnade förhandlingarne med ett föredrag, i hvilket han sökte utreda hvad det var, som framkallat detta möte. Det var fosterlandskärleken, sade talaren. Fosterlandskärlek och ett krigiskt sinne räknade sina anor från hedenhös i Sverige, detta land, som aldrig varit underkufvadt och, vill Gud, aldrig skall blifva det. Engelbrekt, Sturar och Wasar äro minnen af vår fosterlandskärlek; det är samma känslor som nu mana till resandet af Carl XII:s staty. Svensken känner, att han vill resa en ärestod åt honom, hvars spår fosterlandskärleken och äran ledde, såväl vid Narva, som vid Pultava och Frederikshald. Samma känslor besjäla älven bonom, som nu leder Sveriges öden, ty han är äkta svensk. Slutligen är det äfven samma känsla, som sökt sig ett utlopp i denna skarpskytterörelse, som nu besjälar landet från Östersalt till Vestersalt, från söder till den yttersta nord, der solen, för att så mycket längre få se detta sköna land tvekar att gå ned. Låtom oss derföre öppna detta möte med ett: Gud bevare konungen och fäderneslandet! Derefter beslöts: att hvem som helst, utan afseende på ombudskap, kunde få deltaga i diskussionen, dock ej i möjligen blifvande voteringar, samt att propositioner till öfverläggningsämnen utöfver det uppställda programmet skulle få ingifvas till kl. 1, 1. Diskussionen börjades nu öfver: Första frågan: ,Hvilket stöd för skarpskytterörelsen inom fäderneslandet må vara önskbärdt från statsmakternas sida? I den lifliga diskussionen härom, hvilken först slutade kl. 2 e. m., deltog en stor mängd af mötets medlemmar. Åtskilliga önskningsmål tramkastades derunder, hvilkas antagande eller forkastande forsvarades och bekämpades. Sådana önskningar voro: att statsmakterna måtte tillse det ej några utgifter drabba föreningarne i och för otverbefälhafvare; att föreningarnes instruktörer aflönas af statsmedel; att töreningarne erhålla fria exercisgevär; fria malskjutningsgevär till mindre antal, proportionelt till kärens numerär; fri ammunition; anslag till priser vid de större allmännare målskjutningarne; att yngling, som är i beväringsäldern må slippa beväringsexercisskyldigheten, derest han, genom intyg från öfverbetalhafvare, som är militär, styrker att han i frivillig skarpskyttekår blitvit approberad i exercis; att föreningarnes medlemmar erhålla fria resor å jernvägarne vid tillfälle af större sammandragningar samt fritt upplåtande af tält vid dessa; att der lämpliga, kronan tillhöriga lokaler finnas, sådana mätte i mån at behof upplåtas till öfningslokaler ; att en kontant ersättning i slitningspenningar måtte utgå till hvarje medlem af skarpskyttekårerna; att öfverbefälhafvare endast må tillsättas för trupp som uppnått storleken at en bataljon; at frivillig skarpskytt då han blifvit utkommenderad till aktiv tjenstgöring måtte erhålla aflöning; att en ötverinspektör måtte tillsättas för samtliga skarpskyttekarerna; att de medlemmar af skarpskyttekårer, som önska utbilda sig till instruktörer, måtte få rättighet att vid möte deltaga i något regementes vapenöfningar, m. m. För befrielse från bevärings-exercisskyldigheten på ofvannämnda vilkor yttrade sig med värma en mängd personer (kapten Staaf, löjtn. Frenell, mag. Meijerberg, mag. Sandberg, kamrer Bagge, rektor Rodhe, kapten Zettervall, kgl. sekreteraren Gethe, mag. Hedlund m. fl.) Mot förslaget yttrade sig mag. Sohlman, doktor Gumeelius, litteratören Bruhn, kapt. ilolm m. fl. . Un del ansåg det vara onyttigt att uppställa för många önskningar, erhållande af gevär, ammunition och tria instruktörer vore nog. Andra ansågo deremot att man icke kunde önska för mycket af det som kraftigt bidroge till nationalbeväpningens utbredande, helst upptyllandet af större delen utaf önskningsmålen ej vore förknippadt med så stora uppoffringar eller direkta utgitter. Skarpskyttekårerna, hvilka endast utgöra en förberedelse, en början till lett ordnadt allmänt nationalförsvar, kunna, åtminI stone ej på landet, utbilda sig utan understöd. Under fortgängen af den lifliga debatten uttryckte flera personer (mag. Sohlman, mag. Meijerberg m. fl.) den äsigten, att diskussionen ej borde leda I till antagande af några resolutioner. Denna åsigt bekämpades ifrigt och föll genom votering. Auditör A. Blanche ansåg att skarpskyttekårerna borde fortfarande bibehålla den vackra ställning de hittills innehatt och genom hvilken de gjort sig så fördelaktigt kända. Man behöfde icke hafva sa brådtom att lemna denna plats. Sedan vi gifvit, l bjudit och uppoffrat, måste andra gifva, bjuda och uppoffra. Detta måste blifva statsmakterna. Göra de ej något, då må ansvaret drabba dem, derför att den skönaste rörelse i vårt land gått om intetSkarpskyttarne borde ej uppställa nägra önskningar. Tal. visste med säkerhet att en mängd motioner till förmån för skarpskytteväsendet kommer att väckas vid instundande riksdag, tillochmed af sådan syftning, att de i fordringar öfvergå allt hvad nu vid mötet blifvit framstäldt. . . Utrymmet nekar ref. att vidare redogöra för diskussionen om denna punkt. Sedan ordf. upprepa! de framställda önskningsmålen och motionärerna dervid fått yttra sig antingen de stodo qvar vid sin åsigt eller läto töretaget falla, företogs votering öfver de återstående, hvarigenom som resolution erhölls Mötets flesta ledamöter besluta såsom önskningsmål för skarpskyttesakens utveckling framställa: att målskjutningsgevär till ett min dre antal, proportioneradt efter kårens nume — — —— gjorde tre korstecken och kyste henne på kin.