Göteborgsposten – 8 oktober 1862, sida 1

-, lien förbereder sig, men Moniteurens framskic kande bevisar åtminstone, att kejsaren ick sär blind för det factum att stormen hotar. Ratazzi tyckes vara på vägen att erkän na detsamma. Han börjar darra för sina ge neraler och sina janitscharer. Cialdinis räd dande dåd kunde ha varit ogjordt, (det va klart, att man förr eller senare skulle i Turir komma till denna ledsamma reflexion); mar har med Aspromonte förändrat intet; den ita lienska frågan står der upprätt midt för rege ringens ögon, så som förr. Man kan skjuts på Garibaldi så att han faller, men vid hans sida står detta spöke, som man endast till sin förtviflan — skjuter tvärs igenom förgäfves. Från Österrike hafva vi haft den märkliga underrättelsen att fältmarskalken grefve Giulay satt sig en kula för pannan. Telegrafen anmälde händelsen helt kort och godt, men positift. Nyheten vandrade hela Europa omkring på några timmars tid, följande dag innehollo redan diverse tidningar, som göra en ambitionssak af att följa med sin tid, utförliga nekrologer öfver den aflidne, ryktbar för sina storartade nederlag och reträtter i Lombardiet under sista italienska kriget; en och annan sparade icke på färgerna och det saknades icke genomskinliga allusioner på att detta sjelfmord stod i sammanhang med hela den så djupt iorotade och genomgripande demoralisation, hvilken sedan många år varit rådande inom de högsta kretsarna i Österrike och hvaraf man redan förut haft flera eklatanta bevis i sjelfmords-tillfällen af mer och mindre tragisk beskaffenhet. Två dagar derefter upplystes det, — telegrafen var så charmant att tjena oss äfven i detta, — att grefve Giulay emellertid var lfslefvande och att det icke ens fanns en tillstymmelse till sanning i detta rykte, hvilket tillkommit man vet ej hur. Vi tänka oss ett ögonblick grefve Giulay, sittande i sitt palats i Wien ganska lugnt vid sin chocoladkopp om morgonen och mottagande med posten ett ännu temligen fuktigt exemplar af Köln. Zeitung. Han viker bladet om för att först inhemta de kuranta telegrafiska nyheterna och hans öga faller naturligen först på några feta stilar, bildande ordet Wien. For tusan! låt se! hvad vet man i Köln för nytt härifrån? — Generalsalttygmästaren grefve Giulay har i dag skjutit sig för pannan. Generalen ur stolen med en fart och kapprak på sina ben. vad för slag? har jag skjutit mig för pannan? Han tager tidningen och läser om igen. Ganska riktigt, fullkomligt tydligt och klart: Generalfälttygmästaren Giulay etc. etc. Han blir desperat och rifver tidningen i tjugo bitar, eller han tänder sig en ny cigarr och återgår till sin chocoladkopp med ett hjertligt gapskratt; vi känna ej grefvens humör och hafva alltså svårt att föreställa oss hvilketdera partiet han har tagit. Men hvad vi kunna lifligt föreställa oss, är hvad känslor som skulle uppstå i vår egen temligen eldfängda själ, i fall vi en vacker dag finge läsa i ett främmande blad en telegrafnyhet om att t. ex.: Vår bekante författare O. O. bar stupat i en romanesk duell vid en badort vid Rhen, eller: Den icke alldeles obekante författaren O. O. har gått och hängt sig öfver några misslyckade ställer i den tyska öfversättningen af hans Veranda, eller: Den kände pseudonymen O. O. har blifvit postmästare i Töreboda. Vi skulle önska allt hvad telegrafer heter åt Blåkulla och vi skulle förklara öppet krig mot hela det kapitel i fysiken, som afhandlar elektriciteten. Vi skulle gå ut om natten och spoliera alla telegraftrådar i vår väg, och hvar helst vi mötte en telegrafist, skulle vi hastigt gömma han