Göteborgsposten – 8 oktober 1862, sida 1

— — är icke nöjd med den nuvarande militärorge nisationen och man vill, hvad som är värra sicke betala pengarne dertill; vi skola för 6 rigt icke uppehålla oss vidare vid sjelfva den na Hauptund Staatsaction, den är obehaglig ni kan den utantill; vi dröja endast vid e viss episod. Den berlinska kadettskolan stod på dag ordningen. Församlingen angrep den, öfver ste v. Ollech steg fram för att törsvara den Kadettskolan är bra, yttrade ban me pathos, den är som den skall vara, som hvarj kadettskola bör vara enligt om ide och sit högre bestämmelse. Hvad är en kadettskola: bestämmelse? Att bilda män, hvilka sedar hvar i sin stad skola rädda nationen från ur artandets kringsiggripande kräfta! Mina Her rar! man talar om en organisation af vår offi cerskår, vet man hvad man talar om? Nej Gör en förändring häri, i våra gamla heliga traditionella grunder för befälets skapande uppammande och utbildning, och ve vårt na tionella sjelfbestånd! Den aristokratiska grund: valen för militärbildningen är ew condiuo sine qua non. Adeln utgör Preussens must och kärna, men adelns blomma är kadetten. Den preussiska kadetten, M. H., är ett blankt svära i furstens hand och kadettskolan i dess nuvarande skick är en anstalt, der tron på den treenige Guden utgör 8 1 i statuterna. Bort med alla profana händer från denna af himlen beskyddade institution! Vi vilja alla, att Preussens fana skall svaja högt, men till att föra den, till att uppbära den, dertill fordras officerare, M. H., och det är i kadettskolan dessa bildas. Utan kadettskola inga tänrikar, utan fänrikar intet Preussen!! Billigheten fordrar att vi tillägga, det hela kammaren vid dessa den tappre ötverstens inspirerade ord skallade af ett välgörande och helsosamt gapskratt och att krigs ministern, som hela tiden setat stum och låtit sin talsman expektorera sig, höll på att befinna sig allvarsamt illamående mot slutet af denna försvars-oration. Ett motstycke till denna preussiska stockkonservatiem finnes numera i vår verldsdel endast att söka i den helige fadrens ifriga korrespondens med den katolska kristenhetens biskopar och prelater. Liksom öfverste Ollech är och förblifver den trofaste öfversten från för två, tre hundra år sedan, sålunda förblifver Pius d. 9 oomkullrunkeligt den gamle förstockade påfven från medeltiden. Hans senaste herdebref till de portugisiska biskoparna ädagalägger tillräckligt hur litet han lart af den nyaste tidens händelser och hur han i sjelfva verket lefver i en helt annan verld än det nittonde århundradets motstånd mot allt som strider mot kyrkans intressen och rättigheter, kyrkans lag öfver verldslig lag, kyrkomöten öfver konungamakten! Det är ännu i dag den eviga gamla visan; se till att icke de kringstrykande vilddjuren uppsluka edra lår! det är ännu alltjemnt det eviga gamla väktareropet från Vatikanens höjder. Men under detta predikas protestantismen öppet i Neapel och den unge konungen af Portugal sätter de feta abboterna på förknappning, och Moniteuren tillåter sig att aftrycka några diplomatiska noter, deri det påfliga kabinettets oefterrättliga envishet får höra talas om det öfverfyllda måttet, der en enda drop. pe till kan komma rågan att rinna öfver. Det är ganska visst, att dessa noter i fråga icke i verkligheten innebära någonting så farligt, men det var ej heller något så förskräckligt kejsar Napoleon yttrade till österikiska sändebudet Hiibner den bekante nyårsdagen och dock var följden — Lombardiets befriande. Vi hålla med den engelska pressen, det behöfves något mer än detta från Frankrikes sida för att möta den storm, som i Ita— OO