Göteborgsposten – 8 oktober 1862, sida 1

cipaler framtog boken, och den fanns icke derJag kunde icke förneka min bok, jag kunde icke förneka min stil. Jag visste att det måste vara en förfalskning al någon; men stilen var märkvärdigt lik min, och jag kunde ingen anklaga, om ej mina principaler kunde det. Man fordrade att jag skulle återbetala penningarne. Jag gjorde så och lemnade förintad min plats, med en mörk skugga af misstanka för alltid hvilande öfver min karakter. Jag återvände till min födelscort, Lanrean, och stannade der som bokhållare vid en grufva, tills jag fick min lilla plats här. — Jag kommer väl ihåg, yttrade kaptenen, att jag sade er det ni vore en lycklig man, ifall ni ej hade erfarenhet af hvad det vill säga att bli oriktigt bedömd på grund af falskt sken. Ni blef sårad af mitt yttrande, och jag inser nu hvarföre. Det gör mig ondt. — Så är det, sade Tregarthen. Om min egen oskuld har jag naturligtvis varit öfvertygad; det bar på en gång varit min tröst och min plåga. På Clissold har jag alltid haft misstsnkar, som nästan uppgått till visshet, men de ha aldrig förrän nu blifvit bekräftade. För min dotters och min egen skull har jag burit denna hemlighet i mitt hjerta såsom den enda hemligheten i mitt lif och jag har länge trott att jag skulle dö med densamma. — Nåväl, min bäste herre, sade kaptennen