Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

— staden i September, såsom den äkta parisaren gör i det han lemnar rum åt den starka influxen från utlandet och departemangerna. Sjelfva den omständigheten att främmande elementer till så betydlig grad ingå i de menniskoskaror som nu möta oss i detta Paris, hvilket ännu i trots at Londons anspråk kallar sig verldons hufvudstad, stegrar i min tanka dess intresse. Huru rikt tillfälle är ej här för studier af de olika nationaliteterna Se blott! der kommer en grupp at veritabla sransmåa, hfligt gestikulerande, pratande, smäskrattande, då och då ryckando axlarna på detta sätt, så egendomligt för karlarne i detta land, liksom för de karlaktiga bland qvinnorna. Der ligger en nonchalance, en ledighet, en abandon i deras manerer, som ingen annan nation äger, och som man aldrig stratflöst söker att förvärfva — aldrig strafflöst säger jag, ty en studerad eller, om jag får så uttrycka mig, en tvungen ledighet är en af de mest stötande företeelser inom sällskapslifvet. Der kommer en engelsman stel, hogtidlig, med nystärkt krås och försigtiga rörelser. Då och då lägrar sig ett moln öfver hans panna, när han ser någonting alltför fransyskt, alltför stridande mot hans insulära id6er; och det måste erkännas att i de flesta fall är molnet berättigadt. Men trots allt detta trifves Albionssonen väl i Paris. Han finner snart att bulevardens trottoir äro tusen gånger angenämare för en fotvandrare än den smala cause-way som är honom upplåten i London, och der han antingen får arbeta sig fram genom en deg af menniskor, eller der han vandrar framåt i en dyster och nedtryckande enslighet. Han — min engelsman i Paris — är grufligt sårad af den sydländska plägseden att intaga förfriskuingar på bulevarderna utanför kaferna; men då ett sådant oskick ändå äger rum, -inser han icke hvarför han skulle underlåta att begagna sig deraf. Han slår sig derföre ned vid ett litet bord, och snart har han framför sig, ett gigantiskt ölglas, Times och måhända en vän, for hvilken han kan utgjuta sina betänkligheter mot arrangemanger, af hvilka han aldrig underlåter att begagna sig. Men låt oss se oss vidare om ibland dessa Adams söner och döttrar, som lustvandra 1 detta paradis af murbruk och tegel man kallar Paris. Der kommer en ung engelska; man känner henne på det säkra oberoende i gång och fasoner, på detta modiga trotsande af de betänkligheter som inspärrar den ogifta parisiskan af den s. k. bättre klassen inom fyra väggar, endast medgifvande henne att gå ut då hon är beledsagad af sin mor, al en tjensteflicka eller af något annat kompetent förkläde. De engelska damernas uppfattning af det sociala lifvets fordringar, at hvad som går an, är känd och respekterad i Paris; saker, som skulle utstålla en ung pa risiska för obehag eller för skarpt klandor, tolereras hos de sköna främlingarna från andra sidan Kanalen. Man säger endast: Ah! det är en engelska, hvilket innefattar att engelskorna ha nu en gång för alla tagit eller fått privilegium att bete sig nära nog huru som helst. Detta privilegium kommer ock, i allmänhet taladt, andra utländskor till godo, emedan man nästan alltid tar för afgjordt att de äro engelskor, liksom man i London snpponerar att alla främmande damer äro fransyskor. Der ror ett sällskap framåt tungt och otympligt bland de viga och lediga parisarne, liksom gammalmodiga kareter bland nutidens lätta och eleganta phaötoner. Det är söner at das grosse Vaterland, främlingar från den djupsinniga filosofiens och utopiens land, hvilka kommit att gapa på den såfängans marknad som man kallar Paris. Damer med skarpt