Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

Ett budskap från hafvet.) Berättelse af Charles Dickens. Alla tankar på det ärende för hvilket jag gått ut försvunno plötsligt. Jag sprang, så fort mina ben kunde bära mig, till norra kusten, samlade ihop de skeppsspillror som ännu lågo der i mängd och antände den största eld jag kunde åstadkomma. Detta var den enda signal jag förmådde gifva om att det fanns folk på ön. Elden skulle i det klara dagsljuset ej bli synlig för besättningen; men röken, som hvirfslade upp mot den klara himlen, kunde synas, ifall de hade en utkik i mastkorgen. Medan jag ännu var sysselsatt med att kasta bränsle på elden och så upptogs af detta göromål, att jag hvarken hade ögon eller öron för någonting annat, hörde jag plötsligen superkargens röst bakom min rygg. Han hade smugit sig nära intill mig, och då jag först fick se honom stod han svängande armen i luften och ropade: ÅJag ser skeppet! Jag ser skeppet! Efter en liten stund kom han ända fram 7) Forts. fr. N:o 230.