Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 2

Jag kastade till honom slaskan. IIan rusade öfver den med ett tjut. Jag vände mig om, ty jag kunde ej längre se på honom och gick ned till min koja igen. Jag satt en stund på marken och försökte att öfvertänka hvad jag hade hört. Hvad jag i första rummet icke kunde eller ville tro, var att min far med vilja gjort något något som icke skulle hedrat hans karakter. Och att den eländige varelse, från hvilken jag nyss skiljts skulle vara vid sitt rätta förstånd, var i andra rummet något som jag ej kunde tro på. Hvad jag förut både till sjös och lands sett af drinkare, bidrog till att låta mig förstå, i hvad tillstånd han befann sig. Jag visste, att då en man som i åratal förut varit en drinkare, plötsligt hindras från att förtära starka drycker, så går han under både till själ och kropp. Jag hade äfven hört skeppsläkare på deras lärda sätt tala om dryckenskapsgalenskapen. Och jag förstod lätt nog att jag hade sett superkargen i det första stadiet af detta tillstånd, samt att om vi båda lefde länge nog, utan att vi fingo hjelp af annat folk, skulle jag äfven få se honom i andra stadiet. Men då jag försökte att gå längre i mina beräkningar och bestämma, huru mycket som var inbillningar och yrsel af hvad jag hört, och huru mycket som var sanning samt hvad densamma i sådant fall egentligen betydde, så fick min trög