Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 1

Jag beslot att gifva honom hvad han begärde och drog ut flaskan. Jag fattade derpå hans hand och hällade i denna hälften af bränvinet. — Berätta först, sade jag, utan att släppa hans hand, och drick sedermera. Han såg rundtomkring sig, liksom hade han trott, att det fanns folk på ön som kunnat höra honom. Tyst, sade han, låt oss hviska. Nästa fråga yttrades af mig högre än förut och besvarades lägre än någonsin. — Hvad vet ni, om de femhundra punden? frågade jag honom. Hans svar blef : — Det är stulna penningar. Min hand föll ned ur hans liksom hade han jagat en kula igenom mig. Han förde genast girigt handen till munnen, lik ett hungrigt vilddjur som får ett ben, och såg derefter upp mot mig för att få mera. Någonting i mitt ansigte (Gud vet hvad) syntes plötsligt skrämma honom. Innan jag kunde taga ett steg eller yttra ett ord, föll han ned på sina knän, tjutande och vridande händerna i det höga gräset vid mina fötter. — Döda mig ej! sade han. Jag är döende! Tänk på min fattiga själ! Jag vill ångra mig medan det ännu är tid ... Sedan han börjat sålunda, fortfor han på samma sätt en lång stund, vältrande sig i gräset