Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 2

båda att vänta döden. Men detta var intet skäl att onödigtvis göra oss lifvet obehagligt. Det dröjde en stund, innan jag, som i allt hvilket ej rör sjöväsendet, är af naturen mycket långsam, kom till denna slutsats. Men då jag kommit till densamma, handlade jag ock i enlighet dermed. — Skola vi trycka hvarandras händer innan vi skiljas? frågade jag i det jag beledsagade orden med handling. — Nej, sade han; jag tycker ej om er. — Som ni behagar, svarade jag, och dermed skildes vi åt. Vändande ryggen åt öns vestliga sida, hvilken enligt vår öfverenskommelse var hans territorium, gick jag emot den sydöstra, der kusten reste sig högt. Här fann jag i den klippiga stranden ett slags mellanting af grotta och klyfta, hvilken tycktes vara en lika lämplig plats som någon annan, och till denna tillflyktsort förde jag min andel af förråderna. Jag öfvertäckte platsen så godt jag kunde med buskar och lade några lösa stenar framför öppningen till densamma. Hemma i England skulle jag ha skämts för att släppa min hund på ett sådant ställe; men då en man tror att hans dagar äro räknade, är han ej så särdeles noga med sin bostad och jag var ej noga med min. Då mitt arbete var slutadt var himlen klar, solen sken och tiden var öfver middag. Jag gick