Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 2

Fran Utlandet. De för Italien gynnsamma ryktena i Paris stiga som en stark flod och optimisterna gnugga redan händerna af förnöjelse öfver allt det myckna goda som de vänta skola ske. Man grundar dessa sina förhoppningar på den bestämda tron, att ej allenast Thouvenel hotat med att afträda om kejsaren icke tillät offentliggörandet af ofta nämnda aktstycken i Moniteur, utan äfven andra af ministrarne yttrat sig med bestämdhet. Fould och Persigny hafva nemligen gjort kraftiga föreställningar, och särskildt har prins Napoleon förklarat sig ej vilja resa till Italien, om Italiens vänner icke erhölle denna uppmuntran. Uti ett ministerråd, som redan är bestämdt till d. 6 okt., skall Thouvenel framlägga utkastet till en svarsdepesch på italienske utrikesministern Duraudos senaste skrifvelse och, om det ej antages, nedlägga sin post. Persigny skall då följa hans exempel, och detta skall tvinga kejsaren till att bilda en afgjordt anti-italiensk och reaktionär minister, något som han säkerligen icke gör. Derjemte berättar ÅPatrie, att för det öfverraskande offentliggörandet i ÅMoniteur, depescher skickats till Rom, som, åberopande sig på att den franska diplomatiens sträfvanden i Rom varit fullkomligt fruktlösa, underrättade det påfliga hofvet om Frankrikes beslut, att för framtiden uppgifva hvarje försoningsförslag. Äfven i Turin betraktar man offentliggörandet som en värdefull brudgåfva, och ser tillika deri ett gynsamt bevis för att franske gesandten i Turin Benedetti omsider återvändt till den gesandtpost, från hvilken han en tid varit borta på permission. Men medan man i Frankrike och Italien hängifver sig åt dessa illusioner, hvilka väl snart skola visa sig som bedrägliga, isynnerhet som ingenting i de offentliggjorda dokumenterna berättigar till något hopp, betraktar den engelska pressen kejsar Napoleons handling med sin vanliga misstänksamhet och anser offentliggörandet, likasom också vår åsigt varit, såsom fullkomligt betydelselöst. Daily News till exempel säger derom: ÅEuropas minst ansvariga regering bringar i Moniteur med motsträfvighet den allmänna menningen sin hyllning. Aktstyckena visa att franska regeringen känner någon oro öfver den allmänna förkastelsedom, som drabbat dess italienska politik. Kejsaren märker, att hans ställning i Italien blir ohållbar och väl behöfver ett urskuldande och försvar. Betraktadt från denna synpunkt, har brefvet något intresse, men eger i öfrigt intet eller åtminstone blott ringa värde. Åfven Times, som annars gerna yttrar sig mycket försigtigt om kejsardömet och dess politik, tager denna gång bladet ur munnen och säger offentliggörandet vara en ny öppenhjertig förklaring, genom hvilken intet förklaras, tillläggande, att de offentliggjorda aktstyckena endast tjena till att göra mörkret ännu mörkare och ovissbeten mera oviss. Etfter att hafva visat, huru den plan, som tyckes foresväfva kejsaren, hvarken kan tillfredsställa påfvedömet eller Italien, heter det till slut: