Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 3

2 BEE, DFAMS. k. — Strömoln. on Cromer: V. — Laber k. — Mycket vackert. Fran Utlandet. Uti Italiens provisoriska hufvudstad bar man begagnat tillfallet af prins Napoleons dervaro, för att in optima forma göra en demonstration. Den 26 sept. skulle nemligen prisutdelningar ega rum inom stadens tekniska skola. Denna ceremoni, som bevistades af de kongl. prinsarne, prins Napoleon och den diplomatiska kåren, illustrerades nemligen genom ett tal af ministern Pepoli, hvari han förklarade, det alla försok att med makt hindra Italions enhet skulle vara fruktlösa. I dessa yttranden syftade ministern särskildt på Rom, i det han under starka bifallsrop prisade Turin för den sjelfförnekelse, hvarmed denna stad var villig att afsäga sig sin rang som hufvudstad, för att befordra det nationala enhetsverket. I sitt tal inflätade Pepoli några erkänsamma ytt randen om prins Napoleon, derföre att han i den franska senaten försvarat Italiens enhet och i allmänhet vid hvarje tillfälle visat, alt han betraktade Italien såsom sitt andra sädernesland. Dessa loftal gjorde så starkt intryck på prins Napoleon, att han med svårighev kunde beherrska sin rörelse. General Durando säges ha afträdt från utrikesministersbefattningen, hvilken i stället olvertagits af Ratazzi. Uppgiften torde dock tillsvidare kunna betviflas. Prinsessan Pias förmälning egde hela karakteren af en samiljehändelso. Man villo undvika offentliga festligheter, dersoro att man ansåg det betänkligt att i denna stund gifva anledning till stora sammanskockuingar, al hvilken anledning man äfven afstått från den stora skyttefesten i Genua till betydligt ringare dimensioner än man först ämnat. Prinssessans hemgift, 500,000 francs i nypräglade 20 lirestycken med årtalet 1862, har redan blifvit lemnad åt de portugisiska ombuden. Stämningen börjar hos de lika optimistiska som oftast bedragna italienarne bli hög med hänsyn till romerska frågan, i anledning af kejsar Napoleons bekanta, i Moniteur offentliggjorda bref öfver samma sak, och man börjar tro att kejsar Napoleon har isinnet något steg i italiensk riktning. Utgången skall väl snart visa, huru härmed sig verkligen förhåller. Arbetareföreningen i Genua har i sitt och öfriga italienska arbetarforeningars namn tillställt Garibaldi en tacksägelseadress för allt hvad han för deras klass gjort, sägande att de aldrig skola glömma hans ädla gerningar. I England hafva äfven Garibaldimötena ledt till handgripliga partistrider. 1 Hydepark i Londonhar nemligen i dessa dagar hållits ett meeting, hvilket var besökt af omkring 20,000 personer. Medan mötet varade stördes man at en folkhop, bestående af 500 irländare, hvilka ropade: lefve päfven! Det kom till en sammanstötning mellan de olika tänkande, hvarvid många personer sårades. Mötet uppsköts till ett par dagar derefter. — I de engelska provinserna fortfara Garibaldimotena. Af underrättelserna från Amerika vill det verkligen synas som att sydtrupperna lidit nederlag i Maryland och måst draga sig tillbaka derifrån ofver Potomac, ehuru dock striden ej haft den fsortärliga karakter, som nordtidningarne velat gifva densamma. Ej nog med att sydtrupperna blifvit slagna vid Hagerstown, hvilken strid dock anses som oafgjord,hafva de enligt underrättelser från NewYork, äfven lidit nederlag vid Sharpsburg efter en tro dagars strid d. 15, 16 och 17:de sept., hvilken skildras såsom hafvande varit mycket blodig. Sydtrupperna måste slutligen draga sig tillbaka, efter att ha förlorat 6 batterier arulleri, en general och många säångar. Fastän resultatet af denna strid, såsom sagdt, anses gynnsamt för Norden, auser man dock ott nytt slag vara nödvändigt för isgörande af hvem segern tillhör, Ofversten Miles vid nordtrupperna i Harpers Ferry, har med 6,000 man gifvit sig åt sydtrupperna under general Jackson. Denne nar dock senare åter utrymt platsen, hvilken besatts af nordgeneral Burnside. Får man dömma al de osäkra telegrafippgister angående förhållandena i Maryland, som hittills nått oss, skulle man kunna draga len slutsatsen, att sydtrupperna skola nödgas fvergifva sina offensiva planer och inskränka ig till ett försvar af den ställning, de redan i början af kriget innehado. På denna basis skulle man således kunna underhandla, ehuru tämaingen å båda sidor ännu ej ger anled