Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 1

Ett budskap från hafvet.) Berättelse af Charles Dickens. På tredje natten eller snarare framemot den fjerde morgonen gick jag alldeles uttröttad ned för att få litet hvila, lemnande skeppet i kaptenens och förste styrmannens vård. Natten var då beckmörk — det regnade, haglade och snöade på en gång, och Peruvian rullades i de svåra sjöarne, liksom hade de ämnat att skaka masterna ut ur det. Jag kastade mig isängen i samma ögonblick, som den våta oljerocken var af mig, och sof så som endast en man kan sofva, hvilken lägger sig ned uttröttad ända till vanmakt. — Jag väcktes — huru långt senare vet jag icke — genom att kastas rakt ur min hängmatta och ned på golfvet; i samma ögonblick hörde jag det knaka i skeppets timmer åt fören till. Jag förstod nu att det var ute med oss. Ehuru skakad och stött af mitt fall, var jag genast på däck. Innan jag tagit två steg framåt, stötte, skeppet emot för andra gången. Tå2) Forts. fr. N:o 227.