Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 1

I samma ögonblick mina fötter vidrörde däcket, hörde jag en dof knackning och bultning alldeles under mig, i grannskapet af kajutan. Då ljudet först nådde mina öron, blef jag så ytterligt förvånad, att jag hvarken kunde röra mig eller tala. Det hade ej förut fallis mig in att en enda själ skulle vara qvarlemnad på skeppet. Men nu låg det något i detta knackande ljud som väckte ett hopp inom mig, att jag icke var allena. Jag ryckte mig genast ur min bestörtning och gick ned under däck. Bullret kom från den inre sidan af en bland sofkojerna. Dörren satt fast tillfölje af att skeppet blifvit vridet i sina fogningar af stöten och de rasande bränningar. ÅIlvem är der ? ropade jag. En svag qväfd röst svarade något genom luftgallren i öfre delen af dörren. Då jag blickade in genom dessa galler, befann jag mig ansigte mot ansigte med mr Lawrence Clissold och hans blåa glasögon, tittande på mig. Gud förläte mig för det jag tänkte det — men det skulle ej ha varit en enda man på hela skeppet, som jag ej hellre velat finna vid lif än mr Clissold. Af hela besättningen voro vi två, som hyste de minst vänliga känslorna emot hvarandra, de enda som blifvit räddade. Jag hade lättare att bryta upp den tillstängda dörren än han från insidan hade; och på mindre än fem minuter var han fri. Jag märkte re