Göteborgsposten – 1 oktober 1862, sida 2

sakligast tillkommen för uppförande af ett exercishus eller gymnastiksalong. Det enklaste vore då, att staden i detta tall associerade sig med skarpskyttekåren och gemensamt med densamma byggde ett exercishus, hvilket kunde begagnas såväl af folkskolornas ungdom som af skarpskyttekåren, på samma gång man derigenom erhölle en sal tillräckligt stor för större folkfester, meetings m. m. Den ofvannämnda uppvisningen egde rum dels i Göta artillenregementes gymnastik-och fäktsal å Otterhällan, dels å gården till det stora artillerietablissementet derinull. Uppvisningen bevistades af ett större antal medlemmar af folkskolestyrelsen, åtskilliga artilleriregementets officerare, lärare vid högre elementarläroverket, vid de privata uppfostringsanstalterna och vid folkskolorna samt åtskilliga andra solkbildningens och nationalbeväpningens vänner. Det lilla gymuastikhuset kunde ej rymma mera än halfva antalet af de piltar, som infunnit sig vid uppvisningen, hvarföre de måste dela sig i tvenne afuelningar, hvilka efter hvarandra genomgingo de enklaste rörelserna såväl i fristående som i appareljgymnastik. Man såg vid dessa öfningar ingalunda något utmärkt i kroppsstyrka eller vighet, snarare förekom ungdomen alltför tung på foten, alltför klumpig i rörelser; men så må man också besinna, ett de flesta generades af olämplig beklädnad och att man äfven med bästa vilja ej kan göra ett t. ex. på tå hät!med träskor, ett plagg som ej bars at få. Hvad som dock var glädjande att se, var först och främst den liflighet och det nöje, hvarmed gossarne syntes egna sig åt dessa öfnmgar och sedan den uppmärksamhet hvarmed de åhörde kommando-orden och den ord: ning, hvarmed rörelserna verkställdes. Sedan den gymnastiska uppvisningen afslutats, damlade sig ynglingarne å den rymliga gården inom artilleri-etablissementet, der de sörsågo sig med sina dit förut förda gevär, de flesta visserligen af trä, men dock gevär och dessutom försedda med bajonett af jern. Det är dock någöt. Att leka soldat, ligger företrädesvis i pojkens lynne, och denna medfödda instinkt torde komma att gifva ett godt handtag åt nationalbeväpningen. Med lust och fröjd grepo pojkarne sina vapen och ordnade sig till bataljon på sex plutoner och sanpluton, från hvilken stolt fladdrade folkskolans fana, utförd och skänkt af en målaremästare härstädes. Plutonchefer och riktbetäl intogo sina platser, parad gjordes för sanan, hvarvid marschen slogs af en bland piltarno, och manövrerna togo sin början. Först med liniemarsch, så med rotevis kolonn, derifrån ändring till linea, vidare luckor framåt och derifrån återigen linea. Härunder visade sig de små plutoncheferna liksom ock riktbefälen och fanplutonen hafva godt satt sig in i rörelsernas natur. Hela truppens marsch gick väl icke så alldeles bra, eynnerligast hvad afståndens bibehållande och rättningen angick; men hvad man såg utföras torde dock hatva öfverraskat de flesta, hvilka i detta fall ej kunde hysa stora anspråk å pojkar från 8 till 12 års ålder. Marscherna underlättades af en afdelning af artilleriregementets musik, som bland annat uttörde den uu så populära Björneborgarnes marsch. Det var med en underlig känsla man såg denna ungdom röra sig efter dessa toner. Sedan Åpå stället hvila! blifvit kommenderadt, kallades sångarne framför fronten och afsjöngo der fyrstämdt först en krigssång och sedan folksången, den senare med ackompagnement afartillerimnsiken. Derefter framträdde mag. A. Th. Brun och tolkade, å de närvarande ledamöternas af folkskolestyrelsen vägnar, styrelsens tacksamhet för det sätt, på hvilket instruktörerna handledt ungdomen i gymnastik och vapenösning. Han hoppades att de äfven för framtiden skulle med samma intresse omfatta dessa för ungdomen så välbehöfliga öfningar, hvilka, utom sin välgörande verkan i fysiskt afseende, äfven hafva en god moralisk inverkan, i det de leda det unga sinnet till uppmärksamhet och ordning äfven vid de andra sysselsättningarne. Talaren vidrörde äfven den stora nationela betydelse en barndomen nedlagd håg för och vunnen färlighet i vapenöfningar har för vårt land, der tanken på en nationalbeväpning nu är som ifligast. Slutligen aftackades ungdomen och uppmades att med samma liflighet som nu omfatta öfningarno när de ånyo komma att börjas.