Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 2

tänkte på mina anhöriga i hemmet och på den långa tid de måste ha väntat och sörjt mig, innan de ansågo mig för alltid förlorad. Tvenne gånger räckte jag ut handen för att väcka Alfred och fråga honom om min hustru och mitt barn; och tvenne gånger drog jag den åter tillbaka a! fruktan för hvad som kunde hända, ifall han finge se mig på detta sätt stå bredvid hans säng i morgonens gråa skimmer, lik Hugh Raybrock uppstånden ur grafven. Jag drog, som sagdt, för andra gången tillbaka min hand och stod ånyo väntande en minut eller så. Han vaknade i detsamma. Jag hade ej rört mig, ej talat ett ord eller vidrört honom — jag hade blott kastat längtande blickar på honom. Om sådant vore möjligt, skulle jag tro att det var mina blickar som väckte honom. Då hans ögon öppnades, såg jag att han på en gång öfvergick från djup sömn till fullkomlig vakenhet. Han lyfte sig på armbågen och öppnade läpparne för att tala, men yttrade icke ett enda ord. Hans ögon stirrade allt ihardigare på mig och ansigtet betäcktes af en spöklik blekhet. — Alfred, sade jag, känner du mig icke, jag är din broder. En dödlig fasa tycktes ha fattat honom. Jag trodde att min röst skulle förjaga den, och fattade derföre hans hand samt yttrade ånyo: — Alfred! ...