Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 2

Men hurn skulle en man sådan som jag kunna finna ord för att berätta allt hvad som talades och tänktes emellan oss två bröder? Vi satte oss sida vid sida. Den stackars gossen började gråta, och på detta sätt lättades hans sinne. Jag fattade åter hans händer och väntade en stund, innan jag ånyo talade till honom. Jag tror att jag i detta ögonblick hade den största oro af oss båda; inga tårar kommo mig till hjelp. Jag är i intet afseende lika qvick som min bror, och mina ledsamheter ha gjort mig rå och hård på yttersidan. Men Gud skall veta att jag kände det djupt, — så mycket djupare som jag var långsam att visa det. Efter en stund gjorde jag honom de frågor, som jag längtat att framställa, alltifrån det ögonblick, då jag först såg hans ansigte hvila på hufvudkudden. Hade de alla gifvit mig förlorad der hemma? frågade jag. Ja, efter långt, långt hopp, hade de den ene efter den andre ansett mig död — min hustru (Gud välsigne henne) sist af alla. Jag ville dernäst fråga, om min hustru var frisk och vid lif; men huru jag än ansträngde mig kunde jag blott yttra: Margaretha? och skarpt betrakta honom. (Forts.)