Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 1

väntat hela natten, skulle jag aldrig ha berättat dem den historia de till en början fordrade att få höra, ty jag har i alla mina dagar varit klen i dyhka saker — förmodligen emedan en historia betyder ungefär detsamma som något, hvilket ej är sannt. Men då jag plötsligt fann sällskapet villigt att åtnöja sig med berättelsen om mitt skeppsbrott, hvilken ej är någon historia alls, var den oväntade lyckan att slippa ifrån saken med att blott berätta sanningen om mig sjelf en alltför stark frestelse. Jag började derföre. Först berättade jag om stormen, om fartygets strandning och den lyckträff hvarigenom mitt lif blifvit räddadt, hvartill alla lyssnade med så spänd uppmärksamhet, som om de aldrig hört någonting ditåt förut. Men då jag derefter skulle fortsätta och omtala hvad som händt mig sedermera, d. v. s. hvarthän och i hvilket sällskap jag kom, dogo orden bort på mina läppar. Jag hvarken kunde eller vågade yppa något derom, nej! icke ens om hvar och en af de närvarande gifvit mig bundra pund derför. — Gå på, sade ordföranden; hvad hände dernäst ? Huru kom ni i land? Jag ansåg nu att jag varit en dåre, som hufvudstupa kastat mig i denna obehagliga belägenhet, blott emedan jag ej tänkte mig för, innan jag talade. Jag funderade derföre på bästa sättet att genast sluta, utan att för sällskapet