Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 1

ö ö — Ingen upprepade hela klubben, som nu håndelsevis fått ett annat ord än det eviga IOr! att tugga på. — Jag kan just ej påstå, att jag tyckte om det ordföranden talade om mig, liksom om jag ännu hade varit matros. Alla menniskor önska att i ett sällskap af främlingar kallas vid sin rätta titel. Jag gjorde min verkliga rang känd för sällskapet genom följande ord: — IIvarochen som går till sjös är sjöman, mina herrar; men det finnes olika grader ombord på skepp liksom i land, och min grad är, med er tillåtelse, mina herrar, andre styrman. — Åh! verkligen! sade ordföranden. Hvar lemnade ni ert skepp? — På sjöbotten, svarade jag, och detta var gudnås blott alltför sannt. — Hvad! ni har varit i sjönöd? utropade han. Berätta oss det afventyret! En skeppsbrottshistoria är just hvad vid skulle tycka om. Tyst der nere vid bordet! Låtom oss höra på andre styrmannen. Klubben utropade nu åter på en gång ett alldeles nytt ord: Tystnad! Derefter teg hvarenda en och tittade på mig. Jag begick en stor dumhet. Utan att tänka på saken började jag genast; och gjorde just hvad ordföranden bedt mig om. Om de hade