Göteborgsposten – 29 september 1862, sida 1

igt för att bryta stafven osver påfvens verldsliga välde. Så säga årminstone mulliontals italienare, och deras åsigt torde väl till äslut vara den riktiga. Betrakta vi påfvedömets hela ställning i våra dagar, skall det blifva oss begripligt, hvarfore Passaglia så plötsligt vunnit ej allenast stor betydelse, utan äfven ett verldsrykte. Man har ofta sagt det vara ett underverk, att den katolska kyrkans författning, fastän genom reformationen skakad i sin grundval, trotsat alla senare verldsstormar. Angripen af det adertonde århundradets filosofi, for ett ögonblick undanträngd genom revolutionen, visar den oss ännu idag, liksom före den dag då Luther lät sina åskor dundra mot Vaticanen, gestalten af en öfver hela jordklotet utbredd hierarki, hvilken har sin spets uti påfven. Denna dess skenbart oförminskade styrka är likväl bedräglig. Hvad denna universalkyrka vunnit i England och Nordamerika, uppgår ej på långt när mot hvad hon förlorat i Sydamerika, hvilket hufvudsakligen blifvit oberoende af Rom. Om hon i några europeiska länder ännu tyckes vara mäktig, är denna makt dock icke hennes egendeom, utan törlänad åt henne af staten, för att vid anfordran återlemnas. Med ett ord, påfvedömet har sammansmält med den politiska reaktionen, och deri ligger det gröfsta fel, som det någonsin begått. Den politiska reaktionen kan ej träffas af ett enda slag, som icke jemvå faller på påfvedömets hufvud, och den kan ej förlora någon terräng, som icke ätvenledes beröfvas påfvedömet. Derföre att påfvarne i detta århundrade alltid, med undantag af en kort tid under Pius IX, stått i Reaktionens tjenst, hafva de ådragit den hel. stolen direkt alla liberalas och synnerhet de italienskas ovilja. Den romerska curian har ej dolt för sig, att deri ligger en fara, men trött sig kunna afvärja all ofärd genom att samlä alla sina krafter. Kyrkans bestående hierarki har erbjudit den medlet att underkasta de andliga en oinskränkt despotism. Sedan dess har påfven blifvit en jelfherrskare i kejsar Nicolai stil. Han allena beslutar och befaller, biskoparne äro hans generaladjutanter, de andra presterna hans soldater, hvilka böra sätta sin stolthet endest deri, att stumt och viljelöst lyda. Behandlade af det högre presterskapet såsom rättslösa, skola de rekommendera sig genom zelotisk ifver. Gora de det i sitt eget intresse, skada de derigenom kyrkans anseende hos befolkningen. Hvilken söndring denna tyranniska behandling af det lägre presterskapet förorsakat, visar sig nu i Italien. Biskoparne äro reaktionära, de lägre presterna i massa liberala. Dessutom hafva redan förut visat sig fruktansvärda symptomer till den förbittring, som uppväckts genom medvetandet om rättslösheten i den kyrkliga demokratien. På ett enda år (1857) gjordes af prester tvenne mordförsök på erkebiskopar. Sibour, erkebiskop i Paris, dukade under för angreppet, erkebiskopen af Matera undkom, men den kanonikus, som kastat sig mellan honom och mördaren, blef at denne nedstucken. Vi hafva nu omnämnt tvenne grofva fel af den romerska curian: dess förbund med den politiska reaktionen och dess kyrkliga tyranni. Vi hafva ännu ett tredje att sätta i dess syndaregister. Då Pius IX återvändt från Gaeta till Rom, trodde han sig böra genom en ny dogm förläna kyrkan ny kraft. Han proklamerade (d. 18 dec. 1854) den hel. jungfruns obefläckade aflelse. Då denna trosartikel, angående hvilken mycket diskuterats före och etter konsiliet i Trient, förkastas af många andliga och tillochmed af hela ordnar, t. ex. dominicanerna, har så småningom uppstått en missbelåtenhet, hvilken är desto far