Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 2

bodde i öfra våningen alldeles öfver Bengtsson, blefvo väckta af en flicka vid namn Olena Jansson, som varit vaken för att sköta om ett litet barn. Bengtsson skyndade då ut och fann källardorren ståsoppen. En tjock tjärrök slog ut genom densamma. Hustru Beckman berättade ungefär detsamma som mannen. Arbetskarlen Nils Svensson, hvilken bebor och eger de, såsom nämndt, af Bengtsson försålda rummen, har sin del i huset försäkrad i Providentia för 750 rdr. Han kände ej till eldens uppkomst; lika litet hans hustru Petronella Svensson, Jernsvarfvaren Brogren hade varit ute om natten. Då han skulle gå hem tilläsin i närheten belägna bostad märkte han elden. Han skyndade då ned, för att få reda på en nattväktare, men lyckades ej. Han återvände och kände en stark tjärrök. Fabriksarbetarne Beckman och Bengtsson infunno sigi detsamma. Han hjelpte Bengtsson att taga ned köksdörren för att lägga den öfver källarluckan. Sedermera var han behjelplig med att kasta jord på elden i käliaren. Det hade frågats hvar Bengtsson hade sprutan, hvarpå han svarat: Den är ej i smedjan och vi tå ej tag i den nu. Herrar Lutti och Losman hade biträdt att släcka elden. De hade, liksom ett senare vittne, Selma Landtbom anmärkt, att en på en upphöjning i källaren stående balja isynnerhet brunnit, så att förmodligen hade elden blitvit anlagd i densamma. Arbetskarlen Berg som äfven bodde i Bengtssons hus blef väckt at hustrun och sprang genast ut. Elden hade varit så jemnt spridd att Berg trodde, det man smort bjelkarne med tjära. Utan herrar Luttis ochl Losmans raska biträde trodde ban ej att elden skulle kunnat bli släckt. För vidare upplysningars inhemtande uppsköts förhöret på ätta dagar. — Gvinspersonen Christina Larsdotter Estberg stod igår tilltalad i poliskammaren derfore att hon tillgripit en yllesjal, tillhörig hustru Maria Andersson boende i n:o 82 12 roten. Sjalen låg i forstugudor ren, dit utdragen af ett litet barn. Chr. Estberg, som händelsevis gick in i forstugan, fick se sjalen och stoppade den utan vidare i sin korg samt aflägsnade sig. Maria Andersson märkte dock tillgreppet och ropade till henne att lemna åter sjalen. Chr. Estberg låtsade ej höra, men då Maria Andersson hotade att tillkalla en i närheten stående poliskonstapel, lemnade hon den tillbaka. Poliskonstapeln underrättades dock om saken, och som Chr. Estberg är illa känd, blef hon häktad. Vid förhöret påstod hon, att hon trott sjalen tillhöra en i huset boende mad. Börjesson och att hon ämnat bära den till henne; som för ögonblicket sanus på ett annat ställe. Men då flere personer intygade att hon aflägsnat sig ett godt stycke från huset utan att lyssna till Maria Anderssons rop, förvisades målet till rådhusrätten, och qvarsitter Chr. Estberg under tiden i cellfängelset. — F. d. ariilleristen Gustaf Svensson Fin, som någon tid sutit häktad för utprånglande af en talsk sedel, sattes igår på fri fot, sedan det af bonden Andreas Carlsson blitvit upplyst att han, som ser illa, blifvit påpudrad sedeln at en hustru Maja Hansson i Svenshult, Björkagårds socken, Bollebygds härad, men att han, underrättad om att sedeln vore oäkta, stoppat den i Fins västficka med orden sedeln är falsk och jag gitter ej att bära den på mig. Dessa senare ord förnekade Fin att Andreas Carlsson sagt. Målet uppsköts på 14 dagar. — Pigan Inga Chatharina Johansson, som vid promenaden till poliskammaren i tisdags kastade sig i Kapuniergratven, var i går inställd till förhör i poliskammaren. I hennes gömmor hade funnits en tobakspipa och en näsduk, tillhöriga hennes husbonde en f. d. landtbrukare Winbom, boende vid Landsvägsgatan. Dessa effekter sade hon sig aldrig ha ämnat stjäla, utan hade bon blott begagnat pipan för att gur den taga pipolja med hvllken hon brukade döfva sin tandvärk, som under en längre tid skall ha varit myaket svår. Näsduken hade af en händelse kommit i hennes gömmor. Tandvärken och deraf följande förvirring i bufvudet hade förmått henne att kasta sig i kanalen. Dessa förklaringar voro temligen antagliga, och hon skulle kanhända ha blifvit satt på fri fot, om hon ej visat ett så ohejdadt vildt lynne. Hennes tjut och vridningar på kroppen voro högst obehagliga att bevittna. — Målet hanvisades till rådhusrätten.