Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 2

stret? Utanför i koridoroen? Eller stod han i portgången och väntade att bli insläppt? Min bror öppnade åter fönstret och ropade honom vid namn. — Kristian! är det ni? Utanför var fullkomligt tyst. IIan kunde höra den sista vinstöten klaga allt längre och längre bort på sin vilda färd nedåt dalen, och furorna darrade likt lefvndae varelser. — Kristian! ropade han ånyo. Hans röst tycktes gifva ett eget genljud i hans öra, — Tala! Är det ni? fortfor han. Ingen svarade. Han lutade sig ut i den mörka natten, men kunde ingenting se — icke ens konturerna af porten nedanför fönstret. Han hörjade tro, att hans inbillning hade bedragit honom, då melodien åter hördes, denna gång såsom det tycktes i hans eget rum. Då han vände sig om, väntande att finna Kristian bakom sig, upphörde ljudet plötsligt och en känsla af den mest genomträngande köld genomgick hela hans kropp — icke en blott rysning af nervös fasa, icke ett blott fysisk resultat af vind och regn, utan en dödlig rysning i hvarje åder, en förlamning i hvarje nerv, ett förfärligt medvetende att lungorna inom få minuter till skulle upphöra att arbeta och hjertat att slå! Oförmögen att tala eller röra sig till