Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 2

steinska nationaliteten, en politisk sammanställning, hvilken är lika ogiltig som dess namn. Tyskland umgås med folkslag på samma sätt som det handskas med sin grammalik: af ett stamord från höger och ett annat från venster bildar det några oändliga ord, som det kallar nya, och det anser sig befogadt iakttaga samma handlingssätt i afseende på de nationala stammarne. Det är i kraft af den beskyddarerätt, Tyskland sålunda tillvällat sig öfver schlesvigholsteinarne, som hrr Bernstorff och Rechberg hvar tör sig underrätta hofvet i Köpenhamn, att det ej allevast må gifva hertigdömena särskilda representationer, utan äfven framlägga ett nytt förslag till helstatsförsattning för hela riket. Tyskland vill, med andra ord, pålägga Danmark en författning efter sitt eget hufvud. Ty det angifver sjelft författningens enskildheter, ja, det inlåter sig tillochmed, alltjemt sin grammatikaliska smak troget, på att hålla föreläsningar om språket. Men Tyskland glömmer en sak, och det är att uppfinna ett schlesvigholsteinskt språk såsom uttryck för dess improviserade nationalitet. Det är synbart, att dess verk är ofullständigt. Vi behöfva icke säga, att det kopenhamnska kabinettet med rätta tillbakavisar dessa högmodiga sordringar. På en tid, då noninterventions-poliuken öfverallt forkunnats, skulle det vara beynnerligt, om tvenne makter finge lof att missbruka sin styrka till att ostratfadt föreskrifva en svag granne, huru dess inre törtattning skall ordnas. Nytt postbefordringssätt, Såsom bekant har man i England börjat befordra bref och paketer på det sätt, att de läggas på små vagnar, hvilka sedermera drifvas genom rör af några fots diameter derigenom att luften utpumpas i den ändan af röret deråt vagnarne skola gå. Rätt lämpligt har dock ej detta postbefordringssätt varit, mest tillfolje deraf att det ej kan användas på långa afstånd. Nu talas emellertid om en annan uppflnning i samma väg af en protessor Bonelli, samme man som uppfunnit metoden att afsända telegrammer så att adressaten mottager dem skritna med afsändarens egen handstil. Som professor Bonellis senaste uppsinning tyckes ha en stor framtid för sig torde loljande korta beskrifning öfver densamma ej sakna intresse. Om man i en ihålig rulle af med bomull öfverspunnen koppartråd genom hvilken en elektrisk ström tör tillfallet ledes, inför ena ändan af en jernstång, skall man finna att denna jernstång genast kraftigt attraheras at rullen. Attraktionen sortsar ända tills dess att hela jernstången blitvit införd i den ihåliga rullen, der den intager en sådan plats att dess egen axel sammanfaller med rullens. Låter man sedermera den elektriska strommen uppböra, upphör äfven helt och hållet den attraktionskraft som förut dragit in jernstången i den ihåliga rullen, ur hvilken stången nu utan ringaste motstånd kan tagas. Det är på detta förhållande som Bonelli grundar sin princip. Han tager flera dylika rullar (eller rättare sagdt bobiner, ty de äro yroadiga) och lägger dem på vissa afstånd från hvarandra. Igenom dessa trådrullar eler bobiner ledes en jernväg i miniatyr, hvilken passerar dem liksom en vanlig jernvag skulle vassera en serie tunnlar. Vid yttersta ändan af den första bobinen sätter man en liten vagn, på hvilken utom de bref och paketer som skola befordras äfven befinner sig ett itet elektriskt batteri af åtta Groves elementer. Utanpå vagnen finnes en jernbeklädnad. I samma ögonblick som vagnen sättes på -kenorna utanför mynniugen till den första bobinen, ledes genom en särskild inrättning en elektrisk ström från det på vagnen placerade batteriet genom koppartråden i denna bobin. Nu upprepas samma fenomen som det vi nyss be-krefvo. Den jernbeklädda vagnen representerar hår jernstången och drages med betydlig styrka utefter skenorna in uti den ihåliga bobinen. Men i samma ögonblick som den kommer in i bobinens medelpukt, afbrytes den elektriska ström, som förut gått från batteriet på vagnen och genom bobinens koppartråd. Då strömmen upphör, upphör äfven attraktionen, och vagnen, som fått en viss fart, går obehindradt ut genom bubinens andra ända samt fortsåtter vägen till nästa bobin. Der mötes han alldeles på samma sätt af en attraktion som ännu mera förökar den fart han från den forsta bobinen eger qvar. Men då han hunnit medelpunkten af boninen n:o 2 uppbör likasom i n:o 1, det på vagnen stående