Göteborgsposten – 25 september 1862, sida 2

verallt beströdd med landtgärdar och genomskuren af en bäck som mjolkhvit skummade fram ur sitt fängelse i glacieren. De tre ynglingarne gingo med snabba steg framåt. Då och då hördes deras röster sammanstämma i ett gladt skratt. Min bror kände sig dock af en eller annan orsak sorgset stämd. Han dröjde efter de öfriga och plockande en liten röd blomma på stranden, kastade han den i bäcken samt betraktade huru den bortfördes lik ett menniskolif på tidens flod. Hvarföre var hans hjerta så tungt och deras så lätta? Allteftersom dagen led framåt, tycktes min brors melankoli och de unga männens munterhet tillväxa. Fulla af glädje och hopp talade de om säframtiden och byggde luftslott. Battisto blef I mera meddelsam och erkände att höjden af hans önskningar vore att gifta sig med Marguerita och få egen verkstad för mosaikarbeten, och att detta skulle uppfylla hans lifs dyraste förhoppningar. Stefano som ej var förälskad, önskade fortsätta det kringvandrande lif, de båda bröderna på senare tiden fört och hvilket väl öfverensstämde med hans poetiska italienska lynne. (Forts.)