Göteborgsposten – 25 september 1862, sida 1

Undertiden började han ett samtal med tvennitalienska ynglingar, bronsfärgade och mörkögde, som suto bredvid honom. De voro florenttinare och hette, såsom de berättade honom, Stefano och Battisto. De hade i några månader rest omkring för en ateliers räkning, säljande kamåer, mosaiker, svafvelbilder och andra täcka italienska lapprisaker, samt voro nu på återvägen till Interlaken och Geneve. Ledsna och trötta vid den kalla norden längtade de likt barn efter det ögonblick som skulle föra dem tillbaka till deras egna blåa kullar och grågröna oliver; till deras atelier vid Ponte Vecchio och deras hem vid Arno. Då min bror gick upp att lägga sig blef han verkligen glad öfver att finna, det dessa ynglingar skulla bli två af hans sofkamrater. Den tredje låg allaredan der i god sömn och med ansigtet mot väggen. Denne sågo de knappt på. De voro alla trötta och angelägna att stiga upp i dagbräckningen, ty de hade öfverenskommit att denna dag i sällskap gå öfver Wengern Alp ända till Lauterbrunnen. Min bror och de båda italienarne utbytte derföre blott ett kort ,,god natt; och inom få minuter voro de alla tre lika långt hunna i drömmarnes land som deras okände kamrat. Min bror sof djupt, så djupt, att då han på morgonen väcktes af ljudet af glada röster,