Göteborgsposten – 24 september 1862, sida 3

Fran Utlandet. Dev är ett markligt tenomeu, av se, hurt Garibaldis popularitet lortsarande äri stigande Från England bar ett at detta lands förnäm sta kirurger begitvit sig till den särade, so att genom si algitna vorum angående den nos helsotillstånd lugna den stora bItiska all mänheten, hvars hansorelse för den sjuke ot vergått ull en den mest storartade folkentuslasm. Nu berättas det atven trån Paris, a presidenten för medicinska akademien i Pa: ris, dir Trousseau, begitvit sig ull Garrbalul tor av med egua ögon otvertyga sig om hauheleotillstand och lugna hans manga vanner i Frankrike. Ligger en konung tor doden, uppror sg val då den allmänna stamulngen så mycket? Skynda väl då andra länders tornamsta läkare ejellmant uli den kröntes sjukbadd, for att der utkampa eu dust med lidandet eller doden? Må läsaren genombladdra hstorien och på dess blad se svaret. Sakert ar, alv hvilken konungs sjukdom som helst e) skulle uppväcka det allmänna deltagande, den allmänna sorg som den vingskjutne ornens i Varignano. Det är liksom kande det ouropeiska folket sig solidariskt fastadt vid denne märkvärdige man; det är ej allenast känslan, som hår uttalar sitt maktbud, det är den nästan omedvetna anningen om det sårade lejonet från Caprera utgör representanten tör folkens frihet. Kring honom sammanknytas alla de förtryckta folkens förhoppningar och de fria folkens sympatier, han är i sin person trihetskampens banerförare, i sitt namn folkens lösen. Detta faktum erkännes och konmenteras af alla mera framstående organer såsom ett betydelsefullt tecken. Bland annat heter det uti den politiska revyen i verldens förnämste tidskrift Revue des deux Abondes: Affären vid Aspromonte har ej minskat Garibaldis makt; sanningen måste uttalas — den entusiastiska patriotens missöde har öfverallt uppväckt en rörelsa af ädel sympati, hvilken sörvänar de italienska statsmännen och har öfverraskat oss sjelfva. Alla insigtsfulla män hafva klandrat Garibaldis sista företag; alla de liberala, som beklagade dess möjliga följder, hafva med belåenhet sett de frivilligas hastiga undertryckanle från den italienska saken afvända de faror, för hvilka en sådan beväpnad resning utsatte len. Det vill af ett bref från Garibaldi synas om att han föredrager, det sakerna gått så som de gjort. Ingen har någonsin ansett Gaibaldi för en politisk förmåga, men man ernuer hos honom storsinthet, och för de ädla vänslor skull som lifva honom och för hans segennyttiga hänförelse, som stå så vida öfver ärt arbundrades moraliska stämning, förlåter nan honom lätt, för det han icke inlärt statsnannens konst. Den slagne, sårade, fångne iaribaldi fortfar derföre — huru kunna motsäga etta faktum? — ännu att vara Italiens (hvaröre icke verldens ?) populäraste man. Samma tidskrift, hvars anseende såsom be