Göteborgsposten – 24 september 1862, sida 1

väg, ytterligare utvidga näringsfriheten, genom att gifva Handtverksordningen vidare gränsor. Till detta ändamil är man hugad borttaga det s. k. mästerskapet, hvilket ärvon eynes oss vara en qvarlefva från cn äldre lagstiftning, som man af visst undseende och forsigtighet ej vågade med ens borttaga, då näringsfriheten först stadgades såsom lar. Det finnes numera intet eller ringa skäl att hålla på detta mästerskap, som vid handtverkeriernas nuvarande ställning mera är en pro forma sak, än en af behofvet verkligen påkallad. I ett afseende förtjena dock dessa vigtiga förändringar någon uppmärksamhet, nemligen i hänsyn till beskaffenheten hos handtverksindustriens alster. Vare det långt ifrån oss att vilja förklara den tid, då, om vi så få säga, handtverksmonopolet varade och egdes af jemförelsevis få s. k. mästare, synnerligt utmärka sig, åtminstone på slutet, för någon lyftning i smak och öfrigt värde hos handtverkeriprodukterna; tvärtom voro dessa snarare i tillbakagående, såsom fallet ju allud är då privilegierna skänka onaturliga rättigheter åt några få. Men untet många år hade dock mästarne, i skydd af skråförfattningar, kunnat bereda sig ett slags välstånd, som satte dem i tillsälle att omsorgsfullare egna sig åt vissa at sina arbeten, samt på dem nedlägga mer än vanligt af tid och penningar. Vi behöfva i detta afseende blott päminna om de gedigna och vackra juvelerare-, snickare-, bokbindare-, kopparslagareoch flera arbeten, som vi ännu kunna få se i äldre familjer och hvilka verkligen äro Åhemmagjorda. Åfven nu så vi visserligen se smäkfulla och subtila arbeten: i denna våg; men huru ofta är icke Just: det fina filigramset, de smakfulla och djerft skurna bildhuggeriarbetena, de prydliga graveringarne, de lätta och tilldragande pressningarne, eller med ett ord just det som ej sällan mest utmärker arbetet, hemtade utifrån och sedan som långods påklistradt den svenska stommen, hvilken derefter under en bedräglig annons går ut och presenterar sig för verlden såsom bevis på svensk industrioch konstflit? Detta måste ovilkorligen ännu mera bli förhållandet, ju mera handtverksidkandet fördelas på många. Må vi taga ett praktiskt exempel. En fattig gosse med anlag för teckning och god smak ger sig i guld-medslara. Han är flitig, besöker handtverksskolan ordentligt och gör goda framsteg. Han blir gesäll och har såson ensam person ej så liten aflöning, och hans arbeten betraktas med beundran, hvaråt den rike verkstadsegaren belåtet småmyser, i det han åt sig sjelf tager de komplimanger, till hvilka den fattige gesällen egentligen har rättighet. Denne senare tröttnar dock vid att alltid äta en annans hrod, han will gifta sig, han har medvetande om sin egen duglighet, han vill bli sin egen och, äfven hän, en sjelfständig medborgare i fri stat. Men för den obemedlade är det svårt, att i hans yrke kunna utan hjelp skaffa sig det nödiga ryktet, för att få afgång åt sina alster. Ingen känner hans skicklighet, men väl hans forna herre förmenta duglighet. Han arbetar dock med friskt mod, ty det ligger någonting förtröstansfullt och friskt i känslan att våra -in egen; men hans)-må tillgångar inskränka honom till att endast sysselsätta sig med de courantaste arbetena, hvilka han genast kan bli utaf med. Han skall, oaktadt sin skicklighet, kanske alltid förbli instängd inom denna snäfva verksamhetskrets, som endast ger honom ett torftigt bröd och ofta måste nedtrycka hans själsstämning samt göra hans lynne bittert, ja, kanske drifva honom till motgångens ofta anlitade, förmenta tröstekälla: flaskan. Vid betraktande häraf måste man väl