Göteborgsposten – 23 september 1862, sida 1

den sista jas i detta ögonblick tänkte på, ty jag höll just på att tända min cigarr, för att taga mig en promenad innan jag gick till Daltons att prata med Anna. Plötsligt stod Amy sjelf der! Jag skulle kunnat svära derpå, hade jag j för tolf månader sedan sett henne läggas i grafven. Jag kunde icke taga mina ögon ifrån henne; och der stod hon, efter hvad jag kan tyeka, en minuts tid — det kunde dock lika gerna ha varit en timma; och derefter var den plats hon intagit tom. Jag var för mycket utonr mig; för att på en stund kunna tänka på eller höra något annat än mitt hjertas ursinniga slag. Jag kan ej säga att jag i egentlig mening var förskräckt; ; för ett ögonblick var jag blott döfvad: den första verkliga känsla jag erfor var nyssnämnda hjertklappning, liknande dånest af en ofantlig hammare, Men nu kan jag framkalla hennes bild och analysera den — en genomskinlig, obestämd, dimmig kontur, med Amys ögon riktade emot mig. Jag kan nästan höra henne åter sräga: Är det sannt att ni reser, James? Reser ni verkligen, James? 2 Jag är ej den man som kan bli skrämd af en skugga, äfven om denna skugga vore Amy Livingstones, hvilken man säger att jag så godt som mördade; Jag har alltid haft lust för att lösa gåtor, andliga, fysiologiska eller hvad de