Göteborgsposten – 23 september 1862, sida 1

början af kriget ofta omtalade Fort Monroe Han stannade der qvar, krigsskådeplatsen flyt tades, han blef utan verksamhet och ådrog sig i augusti en feber som slutade hans dagar vid helt unga år, sörjd af kamrater, ty alla som kommo i beröring med denne älskvärde man — utom på affärsväg — måste hålla af honous Undertecknad såg senast i går ett fruntimuter som både här och i utländet delat ljuft och ledt med Helleday, men hon måste slutligen skilja sig trån honom, ty för hans lättsinne fanns ingen gräns. Jag skulle kunna lemna en Leporello-förteckning på alla hans äfven: tyrligheter, om det icke nu vore opassande: Frid vare öfver hans stoft! Hr Bournonville har komponerat en ba! lett med namnet Sylfiden, som några gån! ger gifvits å kongl. teatern förra säsongen och äfven ett par gånger under denna. Hr Bournonvilles förmåga i kompositionsväg är känd, om den också ej är fullt erkänd i flera fall. Den nämnde baletten Sylfiden är ev komposition af så etherisk beskaffenhet, att der nära nog ej kan gifvas af menniskobarn oci ändå år det för vanliga sådana som baletter är komponerad. Den förutsätter en lätthet på foten som ej står att finna bland vår balett — det var ej så mycket sagdt — men san nerligen jag vet hvar hr B. skall finna en sujett; som skulle kunna fullt tillfredsställande utföra Sylfidens parti. Ej nog med att handlingen är till sitt innehåll den mest etheriska, den handlande artisten — Sylfiden — har dessutom fått på sin lott dansnummer, hvari nästan omenskliga pretentioner ställas på en resp. balett-artist. Handlingen är i korthet föijande: En ung skotte firar sin förlofning med sin käresta. Dans och vin (ur tomma bägare) höra naturligtvis till högtiden. Det unga paret är out,ägligt lyckligt — de uttrycka sina känslor på det underligaste, icke sätt, utan pas i verlden. Nidt i dansens — känslornas — hvirfvel hoppar in i festsalen on sylfid, som länge haft sina ögon fästade på den vackre fästmannen, man kan tänka sig hvilken oreda härigenom förorsakas, gästerna och fätsmön märka att något är å färde, men de kunna! omöjligt fatta den luftiga varelse som förorsakar all denna oreda. Under allt stojet i sest salen inkommer en spåkäring för att för fästmön tyda hennes tillkommande oden. Fåstmannen, som aldrig kunnat tåla dylika framudsförtäljerskor, kör så käringen på dörren, tör hvilken förolämpning denna lofvar fästmannen sin hämnd. Fastmannen blir förtjust i den luftiga sylfiden och töljer henne till hennes boning i djupa skogen. I andra akten finna vi vår hjelte i sylfidens hem, han älskar henne, men kan ej kroppsligen fatta henne. En gammal qvinna infinner sig i de älskandes bostad och lofvar att hon skall kunna gilva konsistens åt detta luftiga väsen, som alskaren omöjligen kunnat riktigt fatta. Det medel som behöfs för detta ändamål är en slöja, som älskaren blott behöfver kasta kring sylfidens skuldror och då är hon hans fånge. Han tager slojan, lyckas verkligen att dermed omgifva henne, men i samma ögonblick falla vingarne at sylfidens skuldror, hon dor i hans armar förg:ftad af slöjan och detta blott derför att spåqvinnan blifvit bortkörd från förlofningsfesten. Sylfiden föres af englar till himlen och fästmannen-herden sjunker tillintetgjord till jorden, man får ej veta om han någonsin kan repa sig mer. Sådant är I korthet innehållet af denna ballett hvars hela fabula docet blir: Man bör aldrig vara elak mot spåkäringar! Mll Arrhenius, som teatern bekostat en resa till Paris för att studera sådana koreografiska storheter som en Emma Livry, m:me Ferraris, m:me Petitpa m. fl. bar dragit nytta, mycket stor nytta till och med, af hvad hon sett och studerat, hon