Göteborgsposten – 23 september 1862, sida 1

— — na för garderna, på öfverkommendanten, kommendanten, polismästaren m. fl. alla i stor uniform. Af diplomatiska kåren var endast holländske ministern grefve v. Bylandt närvarande. H. M. steg genast jemte drottningen, prinsessan Lovisa och hertigen af Dalarne i vagnar och for Storkyrkobrinken uppför ull kongl. slottet genom den i hale uppställda talrika menniskomassan, som ej hade ett enda hurra till välkomsthelsning åt Deras Majestäter. Ja, i sanning; ingen började, bade bara en enda börjat med hurr ... så hade det nog gått ypperligt sedan, men omöjligt. Ett sådant mottagande har jag ej sorr varit vittne till. Kanske man ansåg sig ha väntat för länge, kanske man var förtretad åt väntningarne på fredagen, på lördagen och på söndagen. Hvad vet jag. Våra myndigheter hade ej heller vidtagit minsta åtgärd för av fira H. M:ts återkomst till hufvudstaden. Jag sade vej minsta åtgärd! — det var dock orätt sagdt. Man har i dessa dagar, troligen till H. M:ts öfverraskning, tagit sig för att hacka upp hela granitportiken åt lejonbackssidan, som, portiken nemligen, ja hela lejonbacken för öfrigt, blifvit svartgrå, så att den nu igen ser ut som den blifvit färdig för en vecka sedan. Men när jag rätt tänker efter är det väl H. M. sjelf som kostat på upphackningen. H. M. for, såsom sagdt, upp till slottet, der han straxt upplöste den tillförordnade regeringen. Detta gick dock ej så hastigt ändå, ty officiella bladet kunde ej bli synligt med kungörelsen härom förr än kl. 7, men då hade man ock svart på hvitt på, att regentombytet gått för sig. — Så der enkelt, ja mer än enkelt, tager man i våra dagar emot sin konung, som varit borta från sin hufvudstad öfver två månader. Sådant skulle ej ha inträffat förut, man behötver ej gå längre tillbaka än till Carl Johans tid. Äreportar här och der hade väl varit det minsta, eller eklärering, i värsta fall hade borgerskapets infanteri eller kavalleri varit ute och visat sig på atyfva hästryggar och anförda af någon den tidens stad-major och grosshandlare Schalin eller skomakare och löjtnant Fron. Ännu en gång, vi äro räddade, ty kungen är hos oss igen, och regerade ha vi redan börjat bli så att det hviner efter. Se blott i Posttidningen för igår afton hvilken mängd utnämnda kyrkoherdar och lyckliga öfverbränvins-kontrollörer! Midt ibland presterna och bränvinskontrollöorerna finner man en ny landshöfding i Upsala län efter baron Kremer som varit så bra for staden i flera asseenden än det, att ha byggt broar och planterat trän. Denne nye landshöfding är filosofie magistern grefve Adolf Halmilton på Blomberg vid Kinnekulle, gift med E. G. Geijers lotter. Gresve Hamilton lär vara en i flera fseenden utmärkt man och hans utnämning kommer säkert att mottagas med gillande, i Upsala säkert med förtjusning. Kan man ockå tänka sig något delikatare af K. M. än att sifva umversitetsstaden till landshöfding en ilosofie magister! Jug måste erkänna att vi vär verkligen gå med långa näsor, åtskilliga Mt oss, ty vi hade gifvit oss den och den på, itt statsrådet Thyselius och ingen annan skulle li höfding i Upsala län. Det fattas nu bara tt vi bli lurade på Westerås län också, men let tror jag dock icke, och jag påstår betämdt att underståthållaren De Mars blir nämnd till denna plats; få se då. — Bland itnämningar finner man i samma n:o af offiiela bladet äfven landssekreterarer Sjöberg till ondeståndets sekreterare — jag vågade sörutäga det i mitt förra bref, m. h., och ni ser tt jag fick rätt, hvilket naturligtvis ej så liet smickrar min korrespondent-fåfänga. Illustrerad Tidning har förekommit mig