Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 1

— Gå då och bemta henne der, svarade värden, aftagande den mask af höflighet Han hittills burit. — Jag skall så göra, svarade jag. Jag visste att det var en snara, för att få mig in i huset, Jag visste, att jag var förlorad om jag åter inträdde der, men jag brydde mig ej derom. Jag steg ned ur vagnen, klättrade till hälften uppför yttertrappan till huset, samt börde Nelly skälla, medan jag passerade genom det yttre rummet och närmade mig glasdörren, stödjande mig mot rummets möbler. Jag stötte upp dörrarne och min favorit hoppade i mina armar. Och nu kände jag med mig att det var för sent. Då jag nalkades ett fönster som vette åt landsvägen, såg jag att min vagn leddes tillbaka till bakgården, och min värds gestalt framträdde i dörren tillstängande passagen. Jag gjorde ett försök att skynda förbi honom, men utan framgång. Min lilla Nelly föll ur mina armar på trappan utanför dörren; värden slog hårdt igen dörren och jag föll utan känsla eller medvetande afsvimmad till hans fötter. x 2 R x x Det var mörkt, mina herrar, mörkt och mycket kallt. Den lilla bit af himlahvalfvet jag betraktade var besatt med ett ofantligt antal stjernor, hvilka skulle ha synts klara, om ej en