Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 2

bord och en plansch öfver erkebiskopens af Paris word, infattad i en svart ram, var det enda som gjorde afbrott mot väggens enformighetUnder taket låg, så vidt man kunde döma vid denna höjd, en ofantlig tvärbjelke, med ringar fästade deruti och såsom det tycktes ämnade till beqvämlighetsartiklar för den som önskade hänga sig. Såväl väggar som tak voro hvitmenade. Till och med min lilla hund, hvilken jag varit tvungen att bära, till följe af den benägenhet ban visade att nappa tag i benen på vår afskydde värd, blickade rundt omkring rummet med en blick af fasa, då jag nedsatte honom på golfvet och darrade och ryste liksom hade han varit i tjugo graders köld. — Jaså du tycker ej om honom Nelly, började jag, inledande ett slags samtal med min hund. sedan mannen gått ut. Dina ögon se helt ursinniga ut, då de riktas emot hans dystra ansigte. Huru tror du att han fick detta ärret, Nelly? Och hvad tror du om hans nacke, min hund? IIvad tror du han nu håller på med? Hvad elakheteter och brott funderar han nu på? Skulle du aj heller vilja sitta vid min sida i vår kalesch och vara ute på landsvägen igen? På alla dessa frågor och anmärkningar svarade min lille följeslagare med svaga hviftningar mot golfvet med svansen och med vissa ryckningar på sina öron, hvilka jag tillfölje af lång