Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 2

förut gjorda påstående om, att status quo skall tillsvidare upprätthållas i Rom och förhandlingar inledas meå påfliga regeringen om bestämmandet af en viss tid, inom hvars utgång occupationen skall upphöra. För öfrigt, tillägger Esprit Public, skall kejsaren efter de nya valen till lagstiftande kåren taga frågan på dagordningen. Regeringen vill nemligen vid valen först riktigt bryta det presterliga inflytandet, för att sedan stödja sig på kammaren, antingen man vill lösa frågan eller icke. Emellertid skola sannolikt valen utfalla i en för Italien gynnsam anda, ty sympatierna för Garibaldi stiga med hvarje dag; så att om Napoleon verkligen vill Italiens bästa, han nog skall få stöd af representationen. Först i nästa månud utskrifves likväl valen, så att kammaren tros skola öppnas först d. 3 december med ett tal af kejsaren på denna märkliga statsstreckdag. Men i Italien är likväl agitationen för stark och namnet Orsini höres åter ljuda med sin dystra klang. Napoleon måste skynda att uttala sig i en för Italien vänlig anda, man skall annars blåsa på den farliga lågan. Esprit Public kommer emellertid härvid tillbaka till halfmesyren af förläggandet utaf påfvens verldsliga välde till ön Sardinien. Detta utbyte af ön mot den nuvarande S:t Petri arfvedel är visserligen icke så gammalt som förslaget angående upprättandet af ett konungarike Jerusalem för påfven, hvilket väcktes på sin tid af Pitt, bitölls at Napoleon I, men förkastades af Österrike och derföre slutligen uppgafs. Det inspirerade bladet säger nu, att Napoleon I:stes dokumenter angående frågan befinna sig i Napoleon III:s händer och lätt kunna en vacker dag åter komma på den europeiska diplomatiens dagordning. Man förväntar nu att kejsaren skall för sin nya kammare framlägga förslag härutinnan. — Så långt detta blad, som i mer än ett afseende liknar ett känslohorn, utstucket af snigeln i det kejserliga franska snäckhuset, för att känna på luften. Skulle denna förmodan vara riktig, är uppskofvet med en så vigtig frågas lösning som den romerska ej särdeles stort ; och man skulle säkert öfverallt låta sig nöja dermed, endast man kunde lita på att det hela ej är ett taskspeleri. Men att öfvertygelsen om Napoleons afsigter för Italien vinner alltmera utbredning, är ett särdeles betecknande faktum just i närvarande stund. La Frances märkliga ultramontana uppträdande nedslog visserligen i början sinnena, men man är nu nog vänlig att anse just dessa artiklar som en fin valmanover, ty dess säkra hällning är onekligen lämplig att föra anhängarne af det ultramontana partiet i Frankrike bakom ljuset, och inga invänningar ha förmått att sätta Lagueronnigre i förlägenhet, utan har han ständigt gifvit sig mine af att bättre än någon annan känna kejsarens afsigter. En mängd småhistorier har han härunder med oförliknelig bestämdhet gifvit lif och bragt ut i verlden, alla af kostymens tendens. En at dessa anekdoter är hans påstående att franska regeringen skulle ha tillställt den romerska en note, i hvilken den lofvat påfven, att han skulle få behålla S:t Petri arfvedel. Det rätta sammanhanget med denna af Lagueronniöre tillagade honungskaka för ultramontanerna, berättas dock nu af en annan tidning vara detta: En af kardinal Antonellis broder är gift med en intagande dame, i hvilken en attach vid franska beskickningen i Kom är dödligt förälskad, och häraf begagnade sig den påflige utrikesministern, för att komma till kännedom om den franske diplomatiens hemligheter. Den franska gesandten, markis de Lavalette, fick emellertid nys om dessa intriger, och dels för att komma till visshet i sin formodan, dels för att spela kardinal Antonelli ett puts, beställde han i Paris en falsk depesch af det angifna innehållet. Depeschen hade ej väl anländt, förrän den afskrefs af den nämnde attacheen, och så snart kardinal Antonelli blifvit bekant med innehållet, skickade han i sin glädje ett meddelande härom till La France som triumferande bragte underrättelsen till allmänhetens kännedom. Några dagar derefter kom Lavalette till Vaticanen, men han nämnde ej ett ord om, att han mottagit någon depesch, och kardinal Antonelli beqvämade sig då omsider till att fråga, om gesandten ej hade något att meddela honom. Icke det ringaste ljöd svaret. Och då kardinalen trängde vidare in på Lavalette och åberopade meddelandet i La France, ställde gesandten sig alldeles förskänken i andra ändan af rummen, öppnade en af dess lådor med en af nycklarne i en nyckelknippa, som hon medförde i handen, framtog ett